Fritidskortet skulle vara regeringens stora reform för att främja barns och ungas deltagande i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv. Syftet är gott. I en tid då färre engagerar sig i föreningar och barn dessutom rör på sig mindre än tidigare bör man uppmuntra och underlätta för barn att delta i olika aktiviteter. Redan innan reformen sjösattes kritiserade dock föreningssverige regeringen och menade att fritidskortet snarare blev en tidstjuv som skulle leda till att föreningarna fick lägga tid på mer administration. Så blev det också. För många små föreningar drivna av ideella krafter blev kortet ett ok snarare än en möjlighet för ungdomarna.
Nu visar det sig dessutom att det mest är familjer med bättre ekonomi eller högre utbildning som använt fritidskortet. Även om barn och unga från resursstarka familjer naturligtvis också har ett stort behov av att röra på sig och engagera sig i föreningar är det knappast att sponsra dessa som varit syftet med reformen.
En förklaring Folkhälsomyndigheten själva framför är att det kan handla om att just familjer med sämre ekonomi eller lägre utbildning inte vet om hur de kan använda fritidskortet och menar på att föreningarna behöver få ut information om hur man ansöker om pengarna.
Naturligtvis kan det ta mer tid och kräva mer resurser att nå grupper som kanske inte har samma fot in i föreningslivet från början eller inte har ekonomin att utöva idrotter och därmed inte heller kollar upp vilket stöd som kan tänkas finnas. Men inte heller det ansvaret bör läggas på det ideella föreningssverige. Det är inte redan hårt kämpande volontärer som ska se till att regeringens reformer rullar smidigt och når den tilltänkta målgruppen.
Vill man att Sveriges barn och unga ska engagera sig mer i diverse olika föreningar eller röra på sig mer, är det absolut bästa att stärka föreningslivet i grunden. Det hade antagligen krävts större tilldelningar av ekonomiska resurser, men då hade det också lett till en större stabilitet och långsiktighet i arbetet med att aktivera fler barn och unga.
Studier visar på att bland annat idrottsdeltagandet är lägre bland barn i ekonomiskt svagare kommuner eller områden. Det är inga nyheter men detta i kombination med att det faktiskt visar sig att fritidskortet mest nyttjas av redan resursstarka familjer bör få regeringen att se över reformen. En riktad satsning mot föreningslivet för att gynna föreningar och också ge dem ekonomiska förutsättningar att arbeta på annat än ideell basis skulle gissningsvis kunna stärka barn och unga mer på sikt. Då hade föreningar inte bara kunnat lägga mer tid på att försöka nå dem som inte redan har en låg tröskel för att engagera sig utan också kunna sänka deltagaravgiften och se till att fler har råd att delta.
Föreningslivet är viktigt inte bara för den enskilda individen utan också för samhället. Det finns alltså mycket att vinna på att stärka föreningslivet. Men att införa något som i grunden är krångligt för föreningar och inte når dem som hade behövt det mest är knappast särskilt resurseffektivt.
