Judiska församlingen i Malmö har bara 450 medlemmar. Ändå krävs en heltidsanställd som enbart ägnar sig åt säkerhetsfrågor. Det säger något om vilken verklighet Sveriges judiska befolkning vaknar till, varje dag.
Judarna är en av Sveriges fem erkända minoriteter. Det betyder att de, utöver den grundlagsstiftade religionsfriheten, skyddas av lagen om nationella minoriteter. Detta ger dem en förstärkt rätt att kunna praktisera sitt språk, sin religion och att kunna behålla samt utveckla sin kultur. Idag får dock olika former av judiskt liv så som utflykter, föreställningar och evenemang regelbundet ställas in för att man inte kan garantera deltagarnas säkerhet. Bara för någon vecka sedan fick Judiska Församlingen i Umeå stänga helt på grund av upprepade hat, hot och skadegörelse mot församlingen och dess medlemmar. Det finns således ingen samlingsplats för judisk gemenskap norr om Uppsala. Den som någonsin sett en Sverigekarta förstår att detta är ett mycket stort område.
För judarnas del blir således minoritetslagstiftningen i mångt och mycket tandlös. I måndags syntes dock en strimma ljus på verklighetens annars mörka himmel. Göteborgs tingsrätt deklarerade en dom som gav de tre män som i december 2017 attackerat Judiska Församlingen i Göteborg med brandbomber två respektive ett års fängelse. En av männen dömdes dessutom till utvisning i 10 år. Tingsrätten konstaterade att det illvilliga dådet var att betrakta som hatbrott, vilket motiverat att strafftiden höjdes från vad det annars hade blivit om hatbrottssyftet saknats. Domen kommer förhoppningsvis bli vägledande i åtalen av andra attacker mot judiskt liv, samt stärka fler offer att anmäla hot och skadegörelse.
Rättsväsendet dömer dock utifrån de lagar som våra politiska företrädare stiftar. Civilsamhället gör vad de kan med de verktyg som regeringen ger dem. Därför går det inte heller att lägga över hela ansvaret för den judiska säkerheten på domstolarna. Regeringen måste visa en större politisk vilja och förståelse för de allt aggressivare och allvarligare begränsningarna av de svenska judarnas liv. En statlig kartläggning av antisemitismen i Sverige har inte gjorts sedan 2006, en hårdare hatbrottslagstiftning, samt att i mycket större utsträckning vända sig till det judiska samfundet som remissinstans i arbetet hade varit en början.
Religionsfriheten ska garantera alla rätten till att tryggt och fritt kunna utöva sin religion. Men hur mycket är egentligen våra grundlagsstadgade rättigheter värda, om dem för vissa grupper i samhället inte blir annat än tomma ord? Om vi inte kan upprätthålla våra lagar kan vi inte heller hävda deras legitimitet. Värre är, de som bryter mot dessa lagar kan hävda sin legitimitet. De som hotar, förtrycker och förstör får löpa fritt när samhället inte sätter emot. Det går inte bara att säga att vi har religionsfrihet i Sverige, vi måste såväl som från personligt och politiskt håll agera för att upprätthålla den.
