Gängen utnyttjar gärna vad de upplever som människors svaghet. När elever på Polhems anpassade gymnasieskola i Stockholm intervjuas i SVT (1/4) tas just ensamheten som unga med en intellektuell funktionsnedsättning känner upp som något som kan förmå dem att begå olagliga uppdrag.
Förutom ensamhet är svagare konsekvenstänk och förmåga att förstå att de manipuleras faktorer som kan göra att unga med en intellektuell funktionsnedsättning hamnar i den riskzon där gängens rekryterare rör sig.
Det är inte en teori, utan något som skett och fortsätter ske. Att elever på Polhem har utfört ärenden åt kriminella gäng bekräftas av rektorn, som utan att gå in på närmare detaljer berättar att det handlar om "straffbara uppdrag". Skolan jobbar därför tillsammans med polis för att motverka rekrytering och rusta eleverna för om någon främling skulle ta kontakt med dem.
För ett par år sedan gjorde Ekot en kartläggning av 26 ungdomar som dömts för brott kopplade till sprängdåd. Den visade att flera av dem hade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, en majoritet någon form av ADHD vilket i regel innebär bristande impulskontroll och konsekvenstänk. ADHD kommer inte nödvändigtvis med en intellektuell funktionsnedsättning, men två av dem hade konstaterats ha även det, varav en hade utretts för behov av att gå i särskola.
Ytterligare en av de kartlagda ungdomarna hade utretts för behov av anpassad skolgång, och en fjärde fick sitt straff mildrat med hänvisning till att hans intellektuella nivå låg klart under genomsnittet. I polisförhör hade en pappa försvarat sin son mot anklagelserna om deltagande i sprängdådet, med hänvisning till att sonen inte ens klarar av att planera vad han ska ha på sig för kläder själv.
I en debattartikel i SvD (6/4) varnar Peter Andersson, lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet och psykologen Love Grahn för att just låg begåvning är en viktig faktor i kriminalitet, något som ofta glöms bort i debatten. Det handlar inte bara om unga med anpassad skolgång, utan även de med vad som kallas svag teoretisk begåvning som är allra mest i riskzonen. De går i regel i vanlig, icke-anpassad skola, men har samtidigt svårt att uppnå målen och kraven som samhället ställer på dem.
Trots att ungdomarnas problematik ofta är utredd, hamnar de mellan stolarna vilket öppnar för skrupellöst utnyttjande. Behandlingar inom institutionsvården bygger ofta på antagandet att ungdomarna kan resonera abstrakt och självreflektera. Men tvärtom är de förmågorna ofta så svaga hos de här individerna att många timmar slösas bort på behandlingsförsök som är dömda att misslyckas. Andersson och Grahn varnar för att det offentliga är svagt när det gäller att fånga upp unga med måttlig intellektuell funktionsnedsättning. Idag har "gängen en mer effektiv begåvningsscreening än institutionerna."
Insikten om att svaga kognitiva förmågor är en riskfaktor måste slå igenom såväl i de förebyggande som vårdande och straffande delarna av rättssystemet, och unga med intellektuell funktionsnedsättning eller svag teoretisk begåvning mötas efter sina givna förutsättningar. Hanteringen av ungdomar som redan befinner sig i kriminalitet, eller i riskzonen, kan inte bygga på falska antaganden eller önsketänkande. Samhället får inte blunda för uppgifter som i många fall redan finns tillgängliga i deras journaler.
