En liten pojke säger att det känns som att “hans hjärta är trasigt”. Det är precis samma känsla som drabbar den som ser SVT:s Uppdrag gransknings serie om “Adam”, en liten pojke vars liv har slagits i spillror av socialtjänsten. Bakgrunden är en situation konflikt mellan två föräldrar. Den ena, mamman, anklagar gång på gång pappan för att ha begått övergrepp. Initialt leder det till ett antal nedlagda utredningar, då inget kan bevisas och det inte finns något hos pojken som tyder på att han utsatts. Men mamman ger sig inte. Hon gör nya anmälningar, vilka till slut leder till att pojken inte får träffa sin pappa. Mamman påstår även att pojken, då 7 år, våldtagit sin lillebror och en flicka i en väns familj, samt att pappan och flickans pappa utsatt båda barnen för sexuella övergrepp.
För barnet förvandlas livet till ett helvete. Trots att polisen utreder pappan grundligt, håller förhör med barnet och pratar med skolan som inte noterat något sexuellt utåtagerande beteende, vägrar socialtjänsten att acceptera att det inte förekommit några övergrepp. Visserligen ingår det i socialtjänstens uppdrag att inte bara bedöma vad som skett eller inte, utan också att överväga vilka risker som finns för barnet framåt. Men dessa överväganden ska vila på saklig och vetenskaplig grund och dessutom följa de riktlinjer som finns i socialtjänstlagen. Att skilja barn från en förälder är en åtgärd ska tillämpas med stor restriktivitet – och bara när det finns en konkret anledning.
I det här fallet finns bara en mammas ord. Ord som av polisen inte bedöms som trovärdiga. Ändå vänds hela barnets liv upp och ned. Han sätts i jourhem och sedan på HVB-hem. Han tvingas genomgå långa terapisessioner hos en privat utförare som inte verkar veta vad de sysslar med. De pressar pojken att erkänna sådant han inte varit med om och ställer honom en bit från lekplatser för att få honom att berätta om han känner “pirr”.
Under långa perioder får barnet inte gå i skolan och när han får det isoleras han och får inte leka med sina kompisar på rasterna. Inte ens när ärendet vandrat genom hela rättssystemet och hovrätten ger pappan hela vårdnaden går socialtjänsten med på att låta honom träffa sitt barn. I flera år pågår myndighetsmisshandeln och när den till slut upphör och socialtjänsten plötsligt byter fot och erkänner att pojken utsatts för ingripanden utan grund är det ingen som tar ansvar.
Härvan som nystas upp av Uppdrag granskning är horribel. Och den bör få konsekvenser. Granskningen visar (återigen) hur orimligt det är att vi saknar tjänstemannaansvar inom socialtjänsten, hur människors liv kan krossas och myndigheterna sedan gå vidare som om ingenting hänt.
Regeringen har aviserat att man vill förändra socionomutbildningen för att öka kompetensen. Även en ny socialtjänstlag är äntligen på gång. Det är utmärkt. Men det räcker inte. Det måste bli enklare att åtala socialsekreterare och deras chefer för uppenbara tjänstefel. Det sker redan idag, men det är ovanligt. Dessutom bör inte kommunerna hålla handläggare som agerat på det sätt som skett i bland annat det här fallet om ryggen. Samhället måste agera kraftfullt mot inkompetenta vuxna som trasar sönder barns hjärtan.
