Kulturminister Parisa Liljestrand (M) gillar att prata om privat finansiering av kulturen. Tyvärr verkar en del av hennes kolleger ha fått för sig att privat finansiering kan användas till lite vad som helst.
Under energikrisen startade Christian Sonesson (M), kommunalråd i Staffanstorp, till exempel en insamling för att betala enskilda svenskars elräkningar (SVT 17/1 -23). Nu har Emilie Orring (M), oppositionsregionråd i Uppsala, startat en insamling där pengarna ska gå till de 58 kvinnor som fick sina livmödrar felaktigt bortopererade i en av de största svenska vårdskandalerna i modern tid (SR 25/8).
Kvinnorna som drabbats har fått ynka 3500 kronor i ersättning för de felaktiga ingreppen, och många av dem uppger att de inte fått tillräckligt mycket stöd och uppföljande behandling av sjukvården. Insamlingen startade med att Orring gjorde ett inlägg på Instagram där hon uppmanar till att swisha ett bidrag för att “ge de drabbade kvinnorna konkret stöd och för att sätta press på vårdsystemet att ta ansvar”. Insamlingen går helt enkelt till så att den som vill bidra swishar direkt till Emilie Orring. Hur pengarna ska fördelas, eller ens användas, framgår inte.
Ska kvinnorna själva få ansöka om att ta del av donationerna eller får alla lika mycket? Ska de få kontanter, betalda psykologsamtal eller en helg på spa? Ingen vet. Vad händer om vissa av kvinnorna inte vill ta emot donationen, hur ska pengarna fördelas då? Men mest av allt skaver det att Orrings insamling drogs igång bara ett par dagar efter att den rödgröna majoriteten, där även Centerpartiet ingår, lovade att kvinnorna som utsatts för de felaktiga operationerna kommer att erbjudas mer och bättre stöd.
Det är inte alltid fel att politiker startar insamlingar. Men när det görs, bör det finnas ett konkret målbelopp och ett tydligt syfte, som när kommunalrådet Elisabet Lann (KD) i Göteborg samlade in pengar från privatpersoner för att hjälpa en kristen församling i staden att betala ett bötesbelopp på 75 000 kronor (SVT 27/11 -24). Böterna hade utfärdats för att församlingen delat ut matkassar till behövande utan att ha tillstånd. Det var förstås också ett sätt att plocka politiska poäng, men givarna visste hur stort belopp som behövdes och till vad det skulle användas.
Att partier skulle förbjuda sina förtroendevalda att bedriva insamlingar vore fel. Men det blir konstigt när enskilda individer uppmanas swisha för att “sätta press på vårdsystemet”. Medborgarna betalar redan skatt.
Dessutom borde partierna ha interna regler för hur insamlingar ska gå till. När Christian Sonesson tillfrågades om sin elräkningsinsamling svarade han att han drev den som privatperson. Men medborgarnas pengar ska inte hamna på politikers privata bankkonton. Särskilt inte om det saknas en plan för hur pengarna ska användas.
