År 1988 dog femtusen knubbsälar mitt i valrörelsen. Säldöden satte miljöfrågorna högt på dagordningen, och bidrog till Miljöpartiets inträde i riksdagen. Att sälar kan få stor politisk vikt är alltså sedan gammalt. De vuxna djuren ser löjligt nöjda ut när de solar på stenar, och de små kutarna är minst tusen gånger sötare.
Sedan åttiotalet har antalet sälar i svenska vatten ökat stadigt, och mindre nöjd med det är landsbygdsminister Peter Kullgren KD). Årets säljakt är igång, utifrån de höjda kvoter som blivit till på regeringsuppdrag. Kullgren har påpekat att sälstammen snarast möjligt bör halveras (SvD 19/4) trots att den ökade mängden sälar som nu simmar i svenska vatten är en återhämtning som ligger närmare normaltillståndet, jämfört med tidigare extremt låga nivåer där de svenska sälarna hotades av utrotning. För landsbygdsministern handlar det om en vilja att skydda fiskbestånden, eftersom yrkesfisket beklagar sig över att sälarna orsakar skador på nät och konkurrerar om fångsten. Kanske roas han även av att ge fingret åt miljöpartister, Naturskyddsföreningen och andra lusekoftor.
När ministern fört resonemang om sälen har han dock varit ute på djupt vatten. Sälar och skarvar äter tillsammans mer än dubbelt så många ton fisk i Östersjön som de svenska kvoterna för yrkesfiskare, menade han i en debattartikel i fjol (SN 20/3-25). "De här predatorerna, säl och skarv, konsumerar stora mängder fisk. Det har betydande konsekvenser för både ekosystemen och fiskbestånden", citeras han på regeringens egen webbplats.
Från Kullgren får man lätt bilden av att det är sälar och skarvar, snarare än massiva trålare, som dammsuger haven. Det är dock inte en bild som delas av forskarna. Karl Lundström vid Havsfiskelaboratoriet vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, menar att det inte är belagt att den ökade mängden säl och skarv skulle ha påverkan på sill- och strömmingsbestånden i Östersjön. Studier visar att sälar kan ha negativ påverkan på vissa fiskpopulationer, men Lundström påpekar att det generella kunskapsläget är begränsat – dock att det står klart att säl- och skarvpredation står för en betydligt mindre del av det totala uttaget av sill och strömming jämfört med fisket, det trots att sill och strömming tillhör sälens stapelvara i Östersjön.
Visst kan det behövas skyddsjakt när sälar återkommande skapar problem för det mer småskaliga kustnära fisket, eller när populationerna på riktigt riskerar att bli för stora, men de ökade kvoterna och visionen om en halverad sälstam som Peter Kullgren längtar efter är något helt annat. Det är att skjuta över det mänskliga ansvaret på djuren i naturen, och riskerar på sikt att leda till att sälstammen återigen försvagas. När ytterhavet töms på fisk av fiskeflottorna är det dessutom mer sannolikt att sälarna migrerar inåt kusterna, enligt Lundström, där de sedan orsakar mer problem än de annars gjort. Att sälarna på senare år varit magrare är knappast ett gott tecken, och i slutändan ligger det på oss människor.
Det är människorna som har ansvar för helheten i haven, och där ingår att inte överfiska och tränga ut sälarna ur deras naturliga ekosystem. Skadan av att trålare länge tillåtits suga ut våra hav kan vi inte lägga på oskyldiga djur, som fiskar för att överleva snarare än att mala ner fisken till fiskmjöl.
