Sedan Sverigedemokraterna i förra veckan medvetet lät utkvittade ledamöter rösta i syfte att få igenom Tidöpartiernas förslag har tidigare praxis i riksdagen fallerat. Viss frånvaro ska såklart kunna vara möjlig, men att kräva närvaro två dagar i veckan är inte särskilt högt ställda krav på våra förtroendevalda.
Efter krismöte med riksdagens talman är det fortsatt dödläge i kvittningsbråket. Partierna kan inte komma överens och inget parti vet om de kan lita på Sverigedemokraterna. Utifrån det som har hänt kan man inte klandra någon för att lita på SD ännu mindre än förr. Men bråket visar också tydligt varför det inte går att lita på praxis och att demokratiska funktioner ska hängas upp på lag istället för handslag.
I grund och botten handlar det om riksdagsledamöters närvaro och då är frågan om det är orimligt att förvänta sig att den absoluta merparten faktiskt är på plats tre av fem dagar i veckan. De allra flesta med vanliga jobb hade tyckt det vore fullt rimligt. Men riksdagsjobbet är inte ett vanligt jobb och det är därför rimligt att ställa höga krav på våra folkvalda.
Riksdagsarbetet är redan idag upplagt för att kunna vara på plats ibland, och andra gånger inte. Arbetet fungerar för det mesta så att ledamöterna förväntas vara på plats i Stockholm tisdag-torsdag för sammanträden, debatter och voteringar, där voteringarna är schemalagda onsdagar och torsdagar. Måndagar och fredagar kan användas till att exempelvis arbeta hemma i sin valkrets eller ta möten utanför riksdagen.
Sedan en tid tillbaka kan ledamöterna bli skyldiga att betala tillbaka arvode vid en hög frånvaro vid voteringar. Denna bestämmelse gäller dock inte ledamöter som är partiledare eller språkrör, vilket gör att Jimmie Åkesson (SD) lätt kommer undan med sin frånvaro på 93 procent. Så länge kvittningssystemet har fungerat har det dessutom möjliggjort frånvaro till viss del. Varför man ibland behöver vara frånvarande får stå för var och en men att nästan inte överhuvudtaget närvara vid omröstningarna är inte rimligt. Att behöva vara på plats onsdagar och torsdagar för omröstningar är lågt ställda krav på våra folkvalda.
Det rimliga i dagsläget är naturligtvis att utgå från att det inte finns något kvittningssystem att lita på och därmed försöka kalla in samtliga ledamöter. Det största problemet med det kommer gissningsvis Sverigedemokraterna ha, men som man bäddar får man ligga. Hur framtidens kvittningssystem ska formas men också regleras är nu upp till partierna att förhandla om.
Den praxis som fungerat tidigare räcker uppenbarligen inte längre. Det är synd att de andra partierna ständigt behöver lära sig den hårda vägen att SD inte är att lita på. Detta borde skapa en stress framförallt för Moderaterna som är beroende av varje röst för att få igenom sina förslag. Ett regeringsunderlag som redan är en svag majoritet har inte särskilt mycket spelutrymme. Detta kommer såklart att vara viktigt för alla partier men extra viktigt för de som förlitar sig på ett parti som genomgående och fortsatt visar att de inte är särskilt intresserade av att följa en vedertagen praxis när det inte längre gynnar dem själva. Det är ett än svajigare underlag än att knappt vara överens om politiken utan massiva eftergifter.
