Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vart är vi på väg? Bild: Fredrik Sandberg/TT

Vad vilja Moderaterna?

Moderaternas partistämma lovar inga större överraskningar; men det trodde jag å andra sidan inte om Centerpartiets stämma heller.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Idag samlas Moderaterna till partistämma i Västerås. Två år har gått sedan Ulf Kristersson valdes till partiledare. Sedan den stämman har både mycket, och samtidigt ganska lite förändrats. 2017 var alliansen den självklara konstellationen för borgerlig politik. Åtminstone utåt. Den dåvarande partiledare Anna Kindberg Batras utspel om att hon kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna sådde split redan i januari 2017, något som man sedan fick skörda i form av januariöverenskommelsen. Åtminstone enligt Liberalernas före detta partiledare Jan Björklund.

Vid Kristerssons tillträde var det dock nästan ett år till valet och utåt sett utgjorde borgerligheten en enad front. Regeringsalternativet framstod som tydligt. I dag verkar det däremot självklart att synen på Sverigedemokraterna skulle splittra alliansen och omöjliggöra ett regeringsbildande. Likväl slöts januariöverenskommelsen just i januari, fyra månader efter valet. Alliansbanden kapades ändå inte så lätt.

Nu verkar allt detta mycket långt borta. I gårdagens partiledardebatt i riksdagen tog flera forna allianskollegor replik på varandras anföranden, något som nu verkar helt naturligt.

Opinionssiffrorna har också fluktuerat. Även om de är avsevärt bättre än för två år sedan och historisk ändå på en acceptabel moderat nivå, så är man mil ifrån de högsta siffrorna under alliansregeringens tid. Samtidigt har vi en situation där Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna blir allt mer likartade i storlek.

Det politiska klimatet, för att använda ett lite slitet uttryck, har också förändrats i Sverige. När dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 2014 vädjade till svenska folket om tålamod och ”att öppna era hjärtan”, på grund av det stora flyktingmottagandet var Stefan Löfvens (S) kommentar att det var ovärdigt att ställa grupp mot grupp. Idag är han i en öppen konflikt med vice statsminister Isabella Lövin (MP) på grund av att han vill minska flyktingmottagandet.

Moderaternas budskap är däremot i mångt och mycket detsamma som för två år sedan. I partiledardebatten var det budskap som Ulf Kristersson ville förmedla ungefär detsamma som före valet. Sverige är ett fantastiskt land men med stora problem. Tilliten måste värnas och samhällskontraktet upprättas. Lugn och samlad, tydlig och välformulerad.

Ändå verkar det inte riktigt lyfta. Partiet har då visserligen stabiliserat väljarstödet på en acceptabel nivå, men är man nöjd med det när man i åtta år innehade statsministerposten?

Moderaterna är just nu i färd med att ta fram ett nytt idéprogram. Arbetet ska vara färdigt 2021. Vad man kommer fram till ska bli intressant att se, en översikt av det ideologiska fundamentet mår alla partier bra av. Idéprogramsgruppen ska tala på stämman och antagligen försöka nära lite ideologisk glöd.

Samtidigt verkar Moderaterna ganska säkra i sina åsikter. Det förekommer inga enorma schismer och man verkar redan ha en sammanhängande idé om vad man vill göra med Sverige.

En för moderaterna dyster insikt skulle kunna vara att man i dagsläget inte gör så mycket fel, det kommer bara ta tid och tålamod att återuppbygga förtroendet.

Något revolutionerande ska man nog alltså inte vänta sig från Västerås. Samtidigt kan det hända saker på partistämmor. Inte kunde man för ett par veckor sedan ana att manlig omskärelse skulle komma att stå högst på agendan.