LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) har tankar på att lägga ner lokalavdelningarna i ett försök att framtidsanpassa organisationen. Det kan väl knappast ha betydelse för några andra än LRF som organisation och dess medlemmar? Det vet alla som någon gång varit föreningsaktiv, att det kan vara svårt att hitta folk som vill sitta i styrelsen, då är det väl bättre att låta kommunen vara det lägsta organisationsledet? Men om man tänker att LRF är en del av det viktiga livet på landsbygden, att lokalavdelningarna är en plattform för något större än LRF, att bristande engagemang kan drabba hela bygden, då handlar det plötsligt om landsbygdsutveckling och i förlängningen demokratin.
Är den demokratiska utmaningen svårare på landsbygden? Det skulle kunna vara så, centralisering och större enheter ger större negativa effekter i mindre orter och på landsbygden än vad det gör i städer och tätorter. Därför kan Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, vara med och gräva inte bara sin egen grav utan också demokratins när de försöker ta bort lokalavdelningarna. Det låter drastiskt, men är värt att fundera lite djupare över.
Urholkningen av demokratin, som antagligen slår hårdare på landsbygden än inne i städerna, kan vara en del av förklaringen till SD:s framgångar på landsbygden. Om man inte känner sig sedd och bekräftad av beslutsfattare söker man sig till något annat som kan ge en bekräftelse.
Verksamhetsledaren för LLU Halland, Marion Eckardt, företräder organisationen i europeiska sammanhang och har fått en djupare insikt i landsbygdsutvecklingen i andra europeiska länder.
-Både Portugal och Spanien har fört en centraliseringspolitik som bidragit till en utarmning av landsbygden. Det ger dessa länder en demokratisk utmaning, säger hon.
I Sverige finns det andra ambitioner och en förståelse för landsbygden. Eller? För fem år sedan togs i stor enighet en ny landsbygdspolitik, efter ett gediget arbete av en parlamentarisk kommitté. Inte mycket har hänt sedan dess, men orden är fortfarande vackra. Det verkar saknas en genuin förståelse från riksdag och regering kring utmaningarna för boende på landsbygden.
Centralisering och storskalighet är inga naturlagar, men ibland används begreppen som om de vore det. Om ingen vill ta uppdrag i föreningen, som LRF:s lokalavdelningar, ja då kanske vi ska lägga ner dem och låta dem gå upp i kommunorganisationen. Men det som händer då är att man tappar en möjlighet för fler att lära sig föreningsteknik och annat som man lär sig i en förening. Större enheter gör att man inte känner sig delaktig längre och man vågar inte ta ett uppdrag på den kommunala nivån. Det kan i förlängningen innebära att också de politiska partierna tappar möjligheten att få nya och engagerade medlemmar, vilket mer tydligt tillhör de demokratiska utmaningarna.
Det som till synes verkar oviktigt, att LRF tar bort lokalavdelningar, kan med det här tankesättet betyda att det verkligen kan riskera den demokratiska utvecklingen på landsbygden. Det demokratiska arbetet är viktigare på landsbygden och behövs inte på samma sätt i städerna, där fungerar det mesta ändå för att man ska kunna bo och leva där. Men på landsbygden krävs det engagerade människor som tar tag i saker som kommunen och staten inte fixar med lika enkel automatik som i städerna.
Föreningslivet är förstås viktigt oavsett bostadsort, men allra viktigast är det på landsbygden. LRF-avdelningen, hembygdsföreningen, bygdegårdsföreningen, byalaget, idrottsföreningen – det är dessa som får saker att hända i de mindre byarna och på landsbygden. Att underlätta och minska byråkratin i föreningen, javisst behövs det, men att helt ta bort lokala organisationsled är alltså i förlängningen inte bra för vårt samhälle i stort. Demokratin behöver definitivt inte dödgrävare, utan möjlighet att utvecklas. Det är genom föreningslivet som engagemanget utvecklas och bygden hålls levande.
Det är en djupare förståelse som behövs för hur landsbygden fungerar och då krävs ett tvärsektoriellt och genuint engagemang från beslutsfattare på alla nivåer, från regering och riksdag till organisationer som LRF.
