Hur länge är det normalt att sörja?
Det är när jag får det där mejlet, där någon som vet allt om regler, förklarar att man kan förstå att jag missat en telefontid till dietisten om det gått två veckor efter att min Pappa dött, men när det gått en månad som i mitt fall, var det inte ett giltigt skäl att missa nånting.
Av nån anledning gör det där så ont. Inte för att jag får betala en räkning. Utan kanske för att någon inte förstod, den hittills största sorgen i mitt liv. Som om det inte riktigt var giltigt skäl att vara människa.
För, hur länge är det egentligen normalt att sörja?
Vi skulle ut och segla med några vänner för några veckor sedan.
Kanske för att min värld fortfarande är upp och ner, så tar jag fel på klockan. Jag vet inte hur jag lyckas med det, men jag tar fel på en hel timme.
Så när vi kommer och båten ska lägga ut från hamn har eftermiddagen redan blivit sen.
Men vi har ljuset med oss den här varma septemberdagen och vi puttrar ut i ett soldisigt skärgårdshav och lämnar fast mark bakom.
”Där har vi Kössö!” säger vår rorsman.
”Och där går de stora färjorna till Danmark,” fortsätter han.
Vi glider ut bland öar, glitter och salta stänk och glömmer byråkrati som gör ont och att vi var sena.
Hav gör nåt märkligt med en människa. Kanske är det det där att vara liten i något oändligt stort, att livet får andra proportioner.
Vi puttrar runt tills solen börjar närma sig öarna och färgar klipporna gyllene. Då lägger vi till och sitter där och äter och skålar i en septembervärme som ger vinflaskan kondens. Vi pratar om stort och smått, tills rorsman säger att nu måste vi lägga ut igen: ”Nu måste vi skynda oss, för snart kommer mörkret.” Och det blir nåt lite kortare i hans röst.
Plötsligt faller skymningen snabbt och det är som om vi bärs på en framväxande våg av mörker medan vi färdas tillbaka mot hamn. Ett mörker som andas ljus när man är mitt i det. Men säkert är kolsvart om man sitter inne och tittar ut.
Det är då våra vänner väljer att sätta segel, i en stillhet som man inte kan tro bär framåt.
Och i skymningslandet som gränsar till det stora mörkret pratar vi plötsligt om annat.
Någon tänker på en låt som spelades på sin pappas begravning. Vi pratar om att ytan på sociala medier ofta ger en klump i magen.
”Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut,” viskar jag och marelden glittrar och stillheten känns magisk som en saga.
Mästarinnan på skymningslandet, Astrid Lindgren, ville lära oss redan som barn om sorg och förluster och möjligheterna som växer när vi förstår varandra, ser de där små aningarna som man ibland bara når i ett skymningsland.
”Allt är möjligt i skymningslandet,” berättar hon i novellen I skymningslandet.
Och där vi glider framåt i ett ljust mörker, ett skymningsland, lär vi oss av varandra om vad det är att vara människa.
Vi lär oss att sorg inte ryms inom två veckor, utan alltid bärs med.
Vi seglar nästan helt förutan vind, men vi lär oss av varandra att vi kan aldrig skiljas från de vi älskar, utan tårar.
