”Nu har den finska skolan också fått problem,” säger Darling från kökssoffan där han ligger och läser tidningen.
Tydligen har de slutat läsa, gått över till att scrolla och, enligt analysen i tidningen, har de slutat anstränga sig.
”De orkar inte ta i,” säger Darling från kökssoffan där han halvligger, elva på förmiddagen.
Det är söndag. Februari ligger mellan oss och våren och ett tunt lager snö ligger som en kakfrosting på gräsmattan.
”Mmmm…” svarar jag Darling. För själv är jag på sidan tre i tidningen med söndagsannonsen som erbjuder olika resor runt om i världen.
”Vad säger du älskling? Vill du då åka på långtidssemester till södra Italien i ljumma vårvindar eller till Afrikas savanner?” frågar jag, mentalt ganska långt ifrån den finska skolan. Och vet redan, som det blir när man levt tillsammans ett decennium och lite till, att han kommer svara Afrika. Precis som han vet att jag kommer svara Italien.
Det är nåt magiskt det där, att veta vad en annan människa vill och känner. Alldeles utan att fråga. Det är en så trygg plats att vara på, den sortens visshet. En söndag med småfåglarna som pickar frön utanför glasverandan och någon intill, som vet precis hur världen är. I alla fall vår värld.
Men utläggningen om den finska skolan får mig i alla fall att lyfta på huvudet och se att talgbollarna nästan är slut.
”Oj! Vi måste köpa mer mat till fåglarna,” säger jag.
”Nej, vi ska inte curla fåglarna mer,” svarar Darling som fortfarande är kvar i den finska skolan. ”De kan hitta mat själva. De måste bara lära sig att anstränga sig lite mer,” fortsätter han, som om han skrev en läroplan för talgoxar.
”Näminsann, utbrister jag indignerat. ”VÅRA småfåglar ska minsann ha mat på bordet!” Och vaknar till såpass så jag dras in i problemet med den finska skolan och säger att lära från skärm är som att köra bil med GPS. Man bara lyssnar och bygger inte upp en egen inre karta.
”Precis!” säger Darling, och söndagsfriden lägger sig igen. Sen upptäcker vi tre domherrar i snåret och rusar upp från köksbordet och står där och tittar och känner oss lite lyckliga.
Frågan är om man inte behöver lite curling i dessa tider. Lite söndagscurling.
”Det hopar sig,” som en gammal klasskamrat sa när jag mötte henne häromdan, när hon tänkte på alla som blivit sjuka den senaste tiden. Och de som gått bort.
Som om horisonten plötsligt kommit så mycket närmare.
Den danske psykologen Bent Hougaard visste nog inte hur stort hans begrepp skulle bli, när han utvecklade det för första gången 2002. Det där att föräldrar sopar banan, vill rensa bort alla hinder för sina barn, så de ska leva så smärtfritt och enkelt som möjligt.
Kanske är det vi vuxna som behöver curlas lite mer. Leva lite smärtfritt och så enkelt som möjligt. I alla fall nån gång då och då.
Låta horisonten fyllas av småfåglar och ljumma vindar i Italien.
Inte fylla på med det som är svårt, utan curla oss lite lyckliga, sådär som man kan vara en söndag när horisonten öppnar sig och smärtan plötsligt känns långt borta.
