Sen ett år tillbaka är tiden mellan hägg och syren inte längre den vackraste tiden på året för mig. Utan den sorgligaste. När syrenknopparna vuxit i vårt buskage, har jag gått med en spänd oro. Som en förberedelse för något.
För ett år sen, precis när häggen slog ut, förlorade jag min Pappa, och efter det har jag levt det märkligaste året jag någonsin levt. Ett år där man fått lära sig parera det som väcker den stora sorgen till liv.
De är så små de där partiklarna som väcker sorgen, den som egentligen finns där hela tiden. Det kan vara syrener eller bara det att man råkar titta i en kasse som stått oöppnad, i över ett år, som jag gjorde förra veckan. Och där, under några kläder, ligger Pappas vinterhandskar, som jag inte sett, sen han hade dem senast.
”De har jag köpt på Gekås,” sa han nöjt då.
Och plötsligt slår sorgen till så hårt som om jag fått ett knytnävsslag i magen.
Komplicerad sorg kallar de det, den sorg som blir efter ett dödsfall, som varit extra traumatiskt. Som om inte all sorg är komplicerad, för vem har en karta över den bergsvandringen man måste göra när nån man älskar dör.
Ibland blir det för svårt. Så man stänger dörren och lägger stora, tunga stenbumlingar framför. Och sen kommer en mild vind och öppnar dörren på vid gavel, som om stenarna aldrig varit där.
Och man står där i sorgens tvärdrag, där det känns allra mest.
En av alla helgdagar i maj gick vi på kafé. Vi får silverbricka med godsaker serverade och har det alldeles strålande. Musik spelar runt oss. Och så kommer nästa låt, och alla andra stannar kvar i rummet, men jag försvinner bort.
Det är Mats Paulsons, Visa vid vindens ängar. Och plötsligt står dörren på glänt.
Det blir tvärdrag.
Jag ser nånstans i ögonvrån att människor står där i kön och pratar om nåt sött de ska ha, medan jag känner hur mina ögon fylls av tårar på bara en tiondels sekund, och Darling pratar på om nåt, som jag inte längre hör, för jag faller handlöst genom universum just då.
Faller genom universum till rummet där jag sitter med Pappa, och Visa vid vindens ängar, smyger så mjukt genom rummet och jag har precis lagt en filt över honom, och musiken vaggar både Pappa och mig till ro, fast att vi just då är i en tid, som är den mest oroliga vi någonsin varit med om.
Pappa säger: ”Den är för fin, den här låten.”
Och jag är så glad att vara med Pappa igen, så sorgen torkar mina ögon och jag kommer tillbaka till kaféet igen, utan att nån ens märkt att jag varit borta.
Och så har det gått ett år. Det märkligaste året jag någonsin levt. När man ska lära sig leva utan någon man alltid haft. Vilket egentligen ingen någonsin lär sig.
Och häggen blommar. Och syrenen med.
Nästan som om tiden mellan hägg och syren, är så kort, så de blommar samtidigt.
Som om det som varit, och det som är nu, sker samtidigt.
Och det gör nåt med en, så att tiden som är den vackraste på året, också är den sorgligaste.
Och hur vackert det än är, kan jag inte annat än att längta tillbaka.
Tillbaka till när tiden bara hade en början, inget slut.
