Februaris mest rafflande händelse, i senvinterns förlamande stillhet, var ett seriöst rymningsförsök av Klot, vår 14-åriga livsnjutande innekatt.
Från att ha legat i total vinterdvala med tassarna mot ett gjutjärnselement, så tar hon både tassar och sig själv genom ett litet hål i sin rastgård för att sen drömmande stanna till i den vissna kattmyntan i perennrabatten.
Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad. Klot, som hittade ett hål, eller jag, som hittade Klot i perennrabatten bortanför hålet.
Tyvärr blev rymningen en stressande upplevelse, där Klot ett tag hamnade alltför nära poolen och sen försvann och jag hamnade i förtvivlan att vi aldrig mer skulle få se Klot.
Jag kallade hem Darling från jobbet, aktiverade mina systrar i en stor sökinsats, bara för att en trekvart senare hitta Klot längst in i kattvinden, inte det minsta bortsprungen.
Sen dess kallar vi Klot, Klotidini, efter den store utbrytarkungen Houdini som i början av 1900-talet blev berömd för att ta sig ur vilka kedjor och handklovar som helst.
Mars framkallar lätt rymningskänslor. För både katter och människor. Det har varit vinter för länge. Det är fortfarande för lite vår.
Utan att man märkt det själv, har ens inre rastgård varit rätt liten under vintern. Men det är först i mars man kommer på sig själv med att vilja rymma ur ett litet hål. Att det finns en värld där ute. Med lockande kattmynta, nya intryck och andra världar än ens egen invanda.
Det är dags att komma ur bubblan.
Bubbelhoppa, kallar docent Emma Stenström en utvecklingsmetod, som innebär att man hoppar ur sin egen bubbla och in i någon annans.
Algoritmer och det faktum att vi alltmer umgås, utbildar oss och arbetar i tydligt definierade grupper gör att vi, får helt olika världsbilder, menar hon. För att motverka det utbildar hon studenter och organisationer i att förstå och ta in andras perspektiv.
Bubbelhoppa, utvecklar samhället och empatin menar Stenström.
Jag tror att det också innebär att man utvecklar sig själv.
Ibland behöver man komma ur sin egen bubbla först, innan man kan komma in i någon annans. Det kan vara att hitta kattmynta i en perennrabatt. Byta jobb. Skaffa höns. Gå en kurs i biodling. Eller bara att åka nån annanstans en solig lördag, som vi gjorde i helgen, och bli överraskad av en känsla av vår och liv. Vi äter lunch vid ett fönsterbord som är så soligt så man behöver solglasögon inne. Strosar. Jag köper penséer på torget. Det är som att köpa vår à 9 kronor krukan.
Sen åker vi hem med en känsla att ha klippt upp hålet i rastgården och upptäckt världen bortom perennrabatten. Vi sätter på radion i bilen med topp tio-listan just nu.
Musik vi inte brukar lyssna på.
Havet glittrar mot oss till höger. Lätt grönskande fält breder ut sig till vänster.
Låtarna vi hör, är nya för oss.
”Så det är det här de lyssnar på – de andra,” konstaterar vi.
Och så höjer vi volymen lite till, tänjer på gränserna till algoritmer och bubblor vi hamnat i.
Och känner oss lite mer vi, än vi gjorde nyss.
