Hur gör man för att inte fira jul?
Det har jag funderat på de senaste veckorna, medan novembermörkret sänkt sig.
När andra funderar över om den gamla adventsljusstaken håller ett år till eller ej, funderar jag istället på hur man gör för att inte fira jul. Låter man bli att fira jul med en gran mindre? Eller firar man inte jul om man låter bli att hänga upp adventsstjärnorna?
Jag sitter och funderar med Darling vid frukostbordet i dimmorna från årets första förkylning.
”Kanske om man bara hänger upp en adventsstjärna?”
Darling lyssnar tålmodigt.
”Och ingen gran alls,” fyller han i.
”Fast, en gran måste man nog ändå ha. I alla fall en. Fast vi ska ändå inte fira nån jul!”
Sådär går tankarna fram och tillbaka de sista veckorna i november, fast att jag vet att egentligen är frågan en helt annan. En fråga som är annorlunda än om man ska vara utan en gran till jul.
För frågan är egentligen, hur gör man för att fira jul för första gången, utan sin Pappa.
I kyrkporten in till den vita kyrkan som ligger ett stenkast från vår Pappas hus, står en instruktion för att möta människor som förlorat någon. För hur möter man de som förlorat en del av sitt hjärta, halva världen och fotfästet på samma gång?
Många som förlorat någon, vet att efter några månader, så slutar det ibland ringa i luren. Den där egentligen enkla frågan, ”Hur mår du nu”, försvinner ibland i det stora bruset.
Men i kyrkporten i en småort med knappt 200 invånare finns en instruktion som borde få större spridning än instruktionen till Ikeas Billybokhylla. För där står, hur man möter människor i fritt fall i livet, med tålamod, närvaro och vetskapen att vissa dagar, årstider och högtider, känns värre än andra.
Varje år, dör runt 95 000 människor i Sverige. De flesta är över 65 år, men cirka 10 procent är yngre än så. Och alla som älskar nån vet, att åldern spelar ingen som helst roll. Om man vill göra statistik av sorg, så har ungefär en halv miljon svenskar ett sorgeår, i år. Eftersom det oftast finns en cirkel av människor, runt varje människa.
Så runt oss, i kön på Ica, vid fikabordet på jobbet, eller på gymmet finns det kanske nån just nu, som behöver tålamod, närvaro och bara den enkla frågan: ”Hur går det? Just nu.”
Det känns som om jag själv behöver en instruktion nu. När man gör något, som man aldrig gjort förut – förlorar sin Pappa varje dag, för varje dag är ny utan honom.
På nätterna är det som om jag andas minnen. De kommer nästan som en dröm. En promenad i solen, vägen vi alltid gick, dahliorna som blommade. En plötslig närvaro, som är underbar och smärtsam på samma gång.
Och jag vet inte om minnet som kommer är något jag lämnar ifrån mig, eller är något som jag får för att behålla. Det bara svävar där i rummet ett tag, som om det hände just nu.
Imorgon är det 24 dagar kvar till jul. Många kommer fira sin första jul nånsin utan någon.
Och varje dag går jag här och undrar, hur gör man för att inte fira jul?
Eller hur gör man för att fira jul, för första gången utan Pappa?
