I år är det ingen sommar, konstaterar vi.
Tomheten som kommer efter katastrofen när någon man älskar dör, av en vård som gjorde fel, tar allt i sin väg.
Den tog midsommar och årets första dopp. Liksom drog sältan ur vågorna.
Den tog doften från syrenerna, och rabarberpajen smakade inget längre.
Den tog på nåt sätt värmen ur vinden och framtidstron, och framförallt tog den Pappa.
För oss just nu, kunde det lika gärna vara höst.
När jag somnar är det plötsligt de snöiga kalla vintrarna på 40-talet när Pappa körde spark hemma på vägarna i Okome, och nån gång mitt i natten vaknar jag till och ser farmors ringblommor liksom slå ut och bli gula, på de svartvita fotona från förr jag tittat på den senaste tiden.
Dåtid och ringblommor och vintrar, allt kommer på samma gång.
Men sommaren i år, den tog tomheten.
Allt tog den. Det är bara den där doften av schersmin, som bryter igenom.
För helt plötsligt kommer en ljuvlig doft, som letar sig hela vägen in i hjärteroten, och det gör ont och är underbart på samma gång.
Och jag minns plötsligt den gigantiska schersminen som växte vid utkanten i vår trädgård, vid huset där vi växte upp.
Jag minns sommarskymningarna när jag dansade runt huset i dofterna och sommaren. Jag var ensam i de där skymningarna, och ändå inte.
För det var jag och den djupblå himlen, och gången man smög sig runt vid klätterhortensian, och skymningsljuset som var en mjuk varm vän, som man såg om och om igen varje kväll.
Och jag tror jag dansade några extra steg där framför schersminen, för jag var så fylld av doften, och sommaren och stillheten och allt som var underbart just då.
Jag åt nog några extra bär från vinbärsbusken, kände hur det drog till av surheten och sötman på samma gång.
Och där jag står i vår trädgård nu idag, mitt i den här sommaren som blivit höst, så drar en vind fram med doften av schersmin och gör en reva i tiden till den djupblå skymningsdansen för så länge sen.
Och det är alldeles underbart och fruktansvärt, på samma gång. Men nödvändigt, på nåt vis.
Och jag anar Pappa bakom skymningen, hur han sitter på gräsmattan och skrubbar midsommarpotatisen i en balja med vatten och livet är så stort och glatt och öppet. Livet räcker i tusen år, känner jag.
Och Pappa är ung, mycket yngre än jag är nu. Och jag blir så lycklig en kort sekund, tills jag i nästa sekund ser honom ligga i den där tryckavlastande sängen i det alltför varma rummet, med dörren stängd, utan att kunna larma. Och han får allt svårare att andas, och mitt bland alla fina undersköterskor finns också en vård i svensk äldreomsorg som låter det allra viktigaste falla igenom.
Och det är i den sekunden, revan i tiden försvinner och doften av schersmin, både från förr och nu, inte känns längre.
Sommaren bara dör.
Och jag vet inte om den kommer tillbaka mer i år.
