Tänk att det kan göra så ont att städa en bokhylla.
Eller kanske en garderob, ett hörn, nånstans där man sparat gamla minnen.
Som Pappas saker, i min bokhylla.
Bokhyllan hade blivit så rörig så det var dags att både städa den och bygga om den. Sakerna fick inte plats.
Och plötsligt står jag där med en korg med de överblivna servetterna från Pappas begravning. Småblommiga, för Pappa tycker om rosa blommor, och det är som om jag sveper med handen igen över de vita damastdukarna, där några rosa aklejor fallit från vasen i värmen i bygdegården, den dagen för snart tre år sedan.
I nästa korg ligger Pappas träningsredskap, och jag minns gräsplanen med Pappa och kaffekorg och sol mellan all sjukdom och pandemi. Vi tränar och är i nuet och har hopp, även om allt runt oss säger att det är hopplöst.
Och jag hittar nycklar, som jag inte längre vet vart de går. De ligger tungt där i handen. Som en påminnelse om att den dörren går inte att öppna igen.
Men jag vill så gärna kunna gå dit igen.
På gymnasiet hade jag en fantastisk lärare. En lärare av den gamla sorten. Det var högläsning och de gamla klassikerna. Han tog med oss på teater och till slott. Han fick historien och litteraturen att landa i nuet.
En dag högläste han August Strindbergs ” Ett halvt ark papper” för oss.
Jag minns hur rörd jag blev.
Strindberg berättar några år av ett liv, på bara några sidor. En sörjande ung man, som går igenom stora händelser i sitt liv, som slutar med en förlust av den allra viktigaste i hans liv.
Ändå är slutet, ett hoppfullt vackert slut.
”Men han tog sol-papperet, kysste det och lade det i sin bröstficka. På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv. Han var icke böjd när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste.”
Och där står jag, med mina minnen från fyra år av mitt och Pappas liv.
Och istället för att bygga en ny hylla är jag bara ledsen och trött så kärleken får komma och hålla om mig, och vi står där länge mitt i röran. Tårarna rinner, och jag kommer på att jag inte tagit hand om dem på ett tag, de där minnena och sorgen. Jag blir så tagen så jag går ut i trädgården, och går varv på varv runt huset, under en mulen himmel, där både regn och sorg hänger i luften. Fåglarna sjunger, och jag går där tills jag förstår åren som gått och går.
Jag går där och försöker förstå hur man får det förflutna att landa i nuet, tills jag kommer på, att man måste vara i det.
Besöka det.
Hålla i de där gamla minnena. Så känns det igen, bränner till.
Så man kan skymta det där hoppet vi kände på den där gräsplanen en gång.
Hur Pappa lyfter upp huvudet mot vårsolen, tar en klunk av kaffet.
”Åh så härligt!” säger han.
Trots ben som inte kan gå, trots allt, ändå. De fina stunderna.
Som Strindberg skriver:
”Han var icke böjd när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma som aldrig fått det!”
