Pernilla Skoglund: Jag får lust att skicka ett vykort hem till nån

Jag längtar tillbaka till vykorten och då när man inte visste menyn i förväg.

ANNONS
LocationHalland||

Vi har en ständig diskussion jag och Darling. Om hur mycket av semestern man ska planera i förväg.

Ingenting alls, tycker han som kan sova varsomhelst och närsomhelst och är öppen för allt.

Hälften, tycker jag som helst vill sova på hotell och inte råka hamna i baksätet på bilen för att halvvägs till Italien finns inget rum i närliggande tid eller område.

Den här sommaren är vi inte ens i närheten av Italien dock. Vi har inga stora planer. Vi har i princip nästan inga planer alls.

Min Pappa dog och efter att någon man älskar dött, tappar man alla dagar i kalendern och mer därtill. Det mesta kommer som en överraskning. ”Jaha! Är det fredag idag?”

ANNONS

”Jaha, har vi semester nu?”

På Instagram ser vi resten av mänskligheten åka till skulpturparker, bada i kristallgrönt vatten i Kroatien och gå på hemmakrogar med vedugnsbakad pizza.

Då drar vi till det kort vi egentligen har kvar.

Dagsturer.

Bara det känns som att åka till Italien. Egentligen.

Vi drar iväg där i Volvon med bara vägen och klarblå himmel med fluffiga moln framför oss. Vi har packat med kaffetermos, solhattar och ombyte med kläder. Vi är redo för allt. Men vet inte vart vi ska.

Ute på motorvägen googlar jag på olika sevärdheter.

”Titta här! Ett kafé som är omnämnt i White guide!”

”Vad sägs om ett teckningsmuseum och ett 1800-talshus med originalinredning?”

”Nä, vänta nu, kaféet är stängt… och det verkar som om muséet stänger om en kvart.”

Äh, vad trist, att veta allt i förväg, utbrister jag och lägger mobilen längst ner i väskan.

”Jag längtar tillbaka till vykorten och då när man inte visste menyn i förväg. Då när man blev överraskad,” säger jag.

Och så bestämmer vi att vi åker nånstans vi inte vet nåt om istället.

Det är inte Italien. Men vi hamnar på en liten väg där vi aldrig varit förut. Klättrar över sanddyner som gömmer vikar av glittrande hav och sol som värmer.

ANNONS

Tiden stannar till och allt handlar inte bara om sorg, utan också om att bli överraskad, att där finns något mer. Och trots att vi egentligen vet att det ska börja regna om två timmar, så tror vi inte på regn, vi tror på sommaren, vi tror på sol igen. Vi försöker i alla fall tro.

Sen åker till vi till ett kafé som är så dyrt så vi skäms å deras vägnar och försöker dricka lemonad utan att svälja alla getingar som surrar runt oss samtidigt som åskmullret börjar dåna. Och trots att himlen öppnar sig, åker vi vidare och anar en vacker by bland alla blixtar och ösregn.

Vi hinner ut mellan en skur och nästa och ser snidade verandor och sommarglädje. Sen blir vi genomblöta i nästa skur.

Jag får nytta av mitt ombyte och kravlar runt i bilen sen, när jag försöker ta mig ur en sjöblöt sommarklänning och få på torra kläder.

”Titta en torr vägbana!” Säger Darling sen på vägen hem, nästan som om vi ser en sevärdhet.

Sen sitter jag där i bilen och är i alla fall lite överraskad. Har fått lite nya bilder på näthinnan. De kom inte från Google. Inte från Instagram. De kom från världen.

ANNONS

Och jag får lust att skicka ett vykort hem till nån jag känner.

ANNONS