En kollega och jag åkte till Eslöv på konferens för några veckor sedan. Eftersom Eslöv ligger ganska så långt bort, hade jag bokat en bil som klarade en längre körsträcka än de bilar jag vanligtvis använder. Klockan sex på morgonen stod jag på poolbilsparkeringen och sökte efter bilen.
För att göra en lång historia lite kortare informerar jag om att jag
- Letade tio minuter efter rätt bil
- Låste upp den, men kom inte in.
- Fattade inte hur handtaget fungerade, men förstod de bakre dörrarna.
- Klättrade in den vägen.
- Letade tio minuter efter startknappen, varefter jag fann en liten blipp med PRND på. Parking, Reverse, Neutral och Drive.
Endast trettio minuter försenad hämtade jag upp kollegan.
I Eslöv utanför kulturhuset där konferensen skulle hållas letade vi efter en laddstolpe. Där fanns skyltar om laddstolpar, men inga stolpar syntes till. Min kollega sprang in och frågade och fick svaret att det fanns möjlighet till laddning vid Eslöv stadshus. Hon ville dock stanna på kulturhuset för att uppsöka toalett och pekade därför ut vägen för mig.
Trots dåligt lokalsinne hittade jag en ledig laddstolpe utanför stadshuset en bit därifrån.
Laddkabeln gick inte in. För att återigen göra en lite längre historia kort berättar jag att jag
- Ringde poolbilsföretaget som inte alls förstod vad jag menade. ”Antingen går väl kabeln in eller också gör den det inte.”
- Hittade, med hjälp av läsglasögon och lite pill, en knapp att trycka in varpå kabeln fann sig till rätta.
- Startade laddningen och appen svarade: ”Något gick fel, försök igen.”
- Blev rejält kissnödig och insåg att om jag inte lämnade bilen för att uppsöka toalett skulle jag förmodligen sitta på konferens med blöta byxor resten av dagen.
Det var längre än jag trodde till kulturhuset, så när jag var framme var jag nästan panikslagen av längtan att få lätta på trycket.
Jag knixade ner för trappan till kapprummet i den vackra 50-talsbyggnaden och vräkte mig graciöst som en dräktig elefant in i närmaste toalettbås.
Som den äldre kvinna jag är, visste jag att det stora krisögonblicket är precis när man egentligen har möjlighet att få det överstökat. Därför knep jag intensivt, slängde allt jag hade för händerna och slet upp locket. Att jag råkade få med mig både ring och lock och satte mig direkt på porslinet, sket jag i. Bokstavligen. Inget hamnade på kläderna.
På lunchrasten gick jag tillbaka till bilen för att se om den laddade. Via blippen startade jag bilen och allt såg bra ut. Sen gick inte bilen att stänga av. Så jag
- Ringde upp poolbilsföretaget och satt i telefonkö i en halvtimma
- De svarade inte
- Frågade AI som berättade att Kia Sportage ibland låser sig. ”Välj lösning A, B eller C”
Jag valde A. Bilen stängdes av.
När konferensen var slut tre timmar senare åkte vi hem.
