Pernilla Skoglund: Dukar med fläckar och sorger, lycka och liv

Jag vill inte låta varken livet, eller sorgen, stå gömd bakom en stängd dörr i en pappkasse.

ANNONS
LocationHalland||

Det är när jag går in i gästrummet och ser den där kassen fylld med vita damastdukar och linnedukar som jag kommer på att jag måste tvätta alla de där dukarna nu.

Vita, sköra dukar, som fått kaffefläckar mitt i det vackra rosenmönstret.

Det är kaffefläckar från Pappas begravning.

Det finns nog en anledning till att kassen blivit stående just där. I gästrummet, lite i ett hörn. Bakom en stängd dörr.

För i ett visst läge gör sorgen för ont, och blir för svåråtkomlig, svårgenomlevd, så det enda man kan göra är att stänga dörren om den.

Kanske finns det fler anledningar till att en kasse fylld med 15 vita damastdukar med kaffefläckar på blir stående, och det är väl att det är så svårt att tvätta bort fläckar.

ANNONS

Det är i sekunden efter den tanken, som jag inser att det där är ju samma dukar som jag och kärleken hade när vi gifte oss. Och jag börjar se de där dukarna på ett helt annat sätt.

För det är ju inte bara dukar som låg på borden när vi gifte oss. Det är dukar från bröllop, begravningar, konfirmationer, släktkalas och tårtkalas från nästan ett sekel bakåt. Dukar från gammelmoster Berta, mormor Nanny, mormors mor Klara och fler.

Där är ett helt sekel fullt av sorger, liv och glädje. Djupaste sorg, högsta glädje och tunt fint kaffeporslin som stått på borden till människor som tillsammans firat och sörjt, levt och suttit tillsammans i livets alla olika stunder.

Det är när jag tänker på det, som de där dukarna nästan blir som en berättelse om livet.

En berättelse jag vill ta tillvara på.

Jag får lust att tvätta bort både kaffefläckar och gamla rödvinsfläckar. Hänga dukar på rad i hela vår trädgård som segel som fyller mig med liv igen.

Jag vill inte låta varken livet, eller sorgen, stå gömd bakom en stängd dörr i en pappkasse.

Kanske är det sommaren som gått, som gett skymningar som andas något annat i luften om kvällarna, men plötsligt känner jag att det är viktigt att ta tillvara, ta tillvara på det livet som finns. De minnena som finns. Oss, vi som finns kvar.

ANNONS

En längtan att sitta vid bord med vita dukar, med tunt lätt kaffeporslin, med andra som också minns de som suttit där tidigare. Minns de som inte finns med längre.

Så jag bjuder till tårtkalas för faster Marianne och farbror Rune, och några till med tre timmars sol mellan ett skyfall och ett annat.

Sol och värme skrämmer bort minnet av den kalla luften häromkvällen. Fjärilar fladdrar runt blommorna, solrosorna växer hela vägen upp i himmelen.

Jag breder ut en vit duk med kaffefläck mitt på, ställer en blomma mitt på fläcken, tårtan strax bredvid. Sen sitter vi där och pratar om stort och litet, minnen och framtid.

Vi skålar för Pappa också. För han skulle egentligen varit med på det här kalaset.

Jag tror jag slutar andas lite just då – för dörren till sorgen stängs ju aldrig helt. Men sen tar vi en omgång tårta till och jag tror vi skapar en ny berättelse där vid kaffebordet, klätt i en gammal vit damastduk, med aningar av fläckar och sorger, lycka och liv, från sekel tillbaks.

ANNONS