Kanske är det den där promenaden på påskaftons förmiddag som gör det. Som gör att jag tänker om lite extra.
Halvvägs in i promenaden märker jag att jag har massa människor med som jag inte känner.
Jag har med mig en trädgårdsjournalists hormonproblem, en influensers renoveringsplaner och frukostmenyn på ett kafé i Köpenhamn, som jag aldrig varit på.
En snabb koll på Instagram innan jag gick iväg, och sen har jag visst bjudit med en bunt okända människor på min promenad. Utan att jag ens tänkt på vad jag gjort.
Det är först efter ett tag, som jag börjar se vårblå scilla istället, och tänker på mig själv och mitt liv. Och promenaden börjar kännas skön.
Forskning visar att hjärnan relaterar till de du följer på Instagram, på samma sätt som med en verklig person. Som din kompis eller mamma. Och att du börjar relatera till deras liv, som om ni verkligen kände varandra.
Så till just den här påsken, valde jag att logga ut. Och lagom till stilla veckan blir det blir stilla på ett ovanligt skönt sätt.
Blir det tillräckligt tyst, kan man börja tänka på sånt man inte tänkt på, på länge.
Som farmor Viran – som Darling gör när jag i nattmörkret frågar vad han brukade göra till påsk när han var liten.
”Vi åkte till Bollnäs. Till farmor och farfar. Och så fick man läsk, som hette Champis…” säger han svävande, halvvägs in i sömnen.
Och jag känner hur han försvinner iväg till Bollnäs och det gula huset med den stora glasverandan.
Och själv börjar jag tänka på den livsfarligt smala trappan ner till källaren i mormor och morfars hus, dit mormor slank för att plocka fram läsk till oss. Och på den där hönan som mormor hade som sällskap, när hon och morfar sålt de sista djuren de hade i sitt lilla jordbruk. Och att den blev alldeles tam, som om hönan tänkte att de var en flock, hon och mormor och morfar.
Sen somnar vi ovanligt bra. Med tankarna på farmor Viran, Champis och en tam höna.
Och morgonen efter har jag sovit så djupt så jag fått en annan röst när jag säger God morgon. Jag kraxar, så Darling säger att jag låter som Farmor Viran när hon pratade med sin undulat Helmer.
Sen millenieskiftet har vi blivit allt sämre på koncentration. Tiden vi klarar av att hålla aktivt fokus på en uppgift minskar stadigt år efter år. Ordet koncentration kommer från orden con, som betyder med, och center, som betyder medelpunkt. Och att koncentrera sig, är en aktiv handling. Det är alltså upp till oss, att välja, och välja bort.
Så på annan dag påsk, när jag och Darling tar en promenad, har jag inga influensers med.
Solen skiner och det är så varmt så jag måste ta av kavajen. Vi möter barn som flätat in himmelsblå scilla i håret. Och solen glittrar i ån på ett sätt som bara en aprilsol kan få den att glittra.
Sen kommer vi hem och Darling somnar i solen av all vår och pollen och jag sår tomater som om jag bara har ett fokus att koncentrera mig på – att få mitt liv att växa.
Och jag tänker att det borde finnas fler stilla veckor. Så man får en chans att välja livet lite klokare. Lite oftare.
