Det är när jag sitter där och tittar på de utspridda bilderna som ligger över hela köksbordet som jag inser en sak.
56 framkallade bilder med varierande kvalitet. De flesta tagna med mobilen. En del suddiga. En del lite för mörka. Och titta den där, hur kunde den bli så gul?
Där är några perfekt gyllene solnedgångar och vackra hus i södra Frankrike. Såna där ovanligt vackra solnedgångar och såna där ovanligt vackra hus, som verkligen sticker ut.
Men, i den där totala blandningen av liv från de senaste tio åren, inser jag direkt att det är inte de gyllene solnedgångarna som är det viktigaste att ha på bild.
Det är stunderna, minnena, människorna.
Bilderna som fysiskt gör nåt med hjärtat när du ser dem. Bilderna som man nästan kan se effekten av på ett EKG.
Jag har framkallat bilder som en galning, sen min Pappa gick bort.
Bild efter bild. Minne efter minne. Som för att hålla kvar, och få nåt att hålla fast vid, så det inte försvinner.
En stilla stund vid köksbordet hemma i Pappas hus. Pappa sitter så kärleksfullt med sin älskade katt i famnen. Bilden är lite mörk och suddig. Inte alls som en gyllene solnedgång.
Jag gråter floder när jag ser den.
Jag blir varm som om vårsolen värmt upp hela mig när jag ser den.
Jag blir så glad, så jag blir ledsen igen.
Det är inte bara en Pappa där på bilden. Det är en hel värld där. Fylld av rosablommiga gardiner, hylssatser i mängder på alla hyllor, En sjöman älskar havets våg på noter i arbetsrummet och en värld som vet hur vintrarna på 40-talet kändes.
Att vara med Pappa, är att få vara en del av den världen.
Ändå, de viktigaste minnena finns inte på bild.
De ligger närmare, mjukare, så tätt inpå hjärtat och är så vardagliga i sitt uttryck så man inte förstår det förrän de försvinner. Som när jag och Pappa hjälps åt att ta på hans fingervantar.
En hjärnskada gör saker med motoriken, och efter fyra års sjukdom hjälps vi åt ibland, Pappa och jag, att pricka in fingrarna.
”Blev det rätt nu?” undrar jag.
”Nääää!” skrattar Pappa och vi ser att pekfingret hamnat där långfingret skulle varit. Lillfingret har inget hål alls över. Vi skrattar igen.
Vi hjälptes åt i fyra höstar och vintrar. Värmen från att hålla en hand med grå fingervantar där lillfingret inte hittar rätt, smälte bort både höstar och vintrar, och nästan all sorg och sjukdom vi tog oss igenom tillsammans. Och när jag bläddrar bland alla de där bilderna, är det de gyllene solnedgångarna jag tittar minst på.
Istället är det kaffestunderna när solen låg på genom rosablommiga gardiner, precis som den brukar i finrummet i Pappas hus och allting egentligen var precis som vanligt, som är det viktiga.
En katt som ligger med alla fyra tassar upp i vädret i soffan. Söndagsmiddagar med Pappas söndagsstek och brunsås och vi systrar som skrattade så vi trillade av stolarna.
Men mest minns jag nog, värmen från att hålla en gammal hand, med grå fingervantar och så mycket liv i sig.
Jag minns hur kärlek känns när man håller i en hand.
Och det kommer aldrig finnas på bild.
