Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: okänd
Bild: okänd

Pernilla Skoglund: Vilken tur – det är livstid nu!

Ett riktigt bra ord.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

En nationaldag med allt fint Sverige kan bjuda på, så går jag och Pappa på utflykt till havet. Med rullstol, solhatt och keps på.

Vi går där mot havet med doftande syrener runt oss, vita molntussar på blå himmel och svenska flaggor som nästan vajar ända upp bland alla de små fina molntussarna känns det som.

”Det är ju nationaldagen idag,” påminner jag Pappa om.

Och eftersom det inte verkar bli några andra nationaldags-festligheter i närheten där vi är, den här fina svenska försommardagen, så tar vi i och sjunger nationalsången tillsammans där vi går. Högt och ljudligt. Mitt på trottoaren i ett lunch-varmt villakvarter.

”Du gamla du fria, du fjällhöga nord. Du tysta, du glädjerika sköna…”

Vi prickar tonerna rätt både Pappa och jag, och det känns lite högtidligt där på den gropiga trottoaren. Även om vi blandar ihop vers 1 och 2 på slutet.

Sen kommer vi fram till havet, tittar på glittret på vågorna, och alla människor som nästan glittrar de med, vi känner värmen och kan inte fatta att vi har sån tur att det äntligen blivit så varmt och fint efter en så kall vår.

Det är när vi kommer in, fyllda till bredden i själen, med de där syrenerna och molntussarna med svajande flaggor på, som den unga nysvenska killen i personalen, säger lite i förbifarten till oss medan dörren går upp.

”Vilken tur ni kom nu. Det är livstid nu!”

Jag hinner bara fundera en kort sekund, innan jag förstår att han menar måltid.

Jag ler till och fortsätter in med Pappa. Jag ser de andra redan sitta där tillsammans vid bordet och småprata lite. De som kanske på ett sätt gjort nästan hela sin livstid.

Nån skrattar och berättar en historia, och nån klappar om nån och säger hennes namn. De annars så trötta ögonen ser pigga ut när de får mötas av någon. Det glittrar till lite.

Och då tänker jag att det är ju ett riktigt bra ord det där. I sitt nya sammanhang.

Livs-tid.

Och jag tänker vad bra att nån ibland hjälper en att vända på orden, så man får se dem lite tydligare.

Livstid är inte nåt man har gjort sen när man dött. Det är så klart tiden som känns, riktigt känns, när man lever.

Det är livet nu. Inte sen, i nån samlad form.

Det är livet när det lyfter, livet när vi ser varandra, livet när vi känner oss som människor. Livet när dörren till det tysta rummet på äldreboendet öppnas och man får samlas vid ett bord och se varandra.

Jag är riktigt glad för mitt nya ord. Jag vinkar hejdå till Pappa och tar vägen till havet igen, varm efter promenaden, och sen dyker jag rakt ner i det juni-kalla havet.

Sen ligger jag i solen och blir varm igen, och har glömt allt som stressat mig de senaste två veckorna. Allt det där som nästan gjort att jag känt det som om jag haft dödtid, redan när jag levt.

Nu ligger just jag och blir träffad av solens strålar och känner att jag har livs-tid.

Och jag tänker på den nya vikarien jag och Pappa träffade när vi kom in.

Först tänkte jag att han sa fel.

Men han sa så rätt.

Det är livs-tid nu.

Och vilket himla tur att vi är här. När det är just vår tid att leva.