Minskad transparens, maktfullkomlighet, slentrianmässig hantering av motioner och handlingsförlamning. Det är kritik som nu hörs i vissa kommuner där Socialdemokraterna och Moderaterna styr.
Under det senaste decenniet har det blivit allt vanligare att de två partierna som brukat ha varandra som huvudfiender grävt ned stridsyxorna och bildat majoritet på kommunnivå. Utöver kommunerna med rena S och M-styren, finns ytterligare 57 kommuner där de båda ingår i olika koalitioner.
Johan Wänström, forskare på Linköpings universitet, har studerat den typen av samarbeten och i en intervjustudie fokuserad på kommunerna där enbart S och M styr visade det sig att det fungerade bättre än väntat enligt S och M-politikerna själva.
I en artikel i Dagens Samhälle (10/12) intervjuas istället företrädare för oppositionspartierna, vilka ger en betydligt mindre rosenskimrande bild av den här typen av samarbeten. Att oppositionen är negativ till sittande styre är förstås inte särskilt förvånande, på samma sätt som att det inte är särskilt förvånande att sittande styre gärna framhåller att det fungerar väl. När moderater och socialdemokrater tillfrågades om nackdelar blev svaren ofta vaga.
Det ökade antalet S och M-styren i landet har fått en del tongivande opinionsbildare att argumentera för samma sorts samarbete i rikspolitiken. Utifrån detta är det förstås intressant att titta närmare på hur det faktiskt fungerat i de här kommunerna. Och fundera över de vittnesmål som Dagens Samhälle delar:
"Transparensen har minskat väldigt mycket, även i budgetprocessen. Det är en maktfullkomlighet som är påtaglig" säger Marie Åkesdotter, gruppledare (MP) i Tyresö.
"Det finns väldigt liten transparens kring processer och beslutsunderlag, vilket gör vårt oppositionsarbete väldigt svårnavigerat", säger Annelie Hägg, oppositionsråd (C) i Eksjö.
"De har blivit så arroganta eftersom de inte kan bli nedröstade. När man är så stor blir man mindre ödmjuk inför sitt uppdrag" berättar Maria Chergui, gruppledare (V) i Eskilstuna. Hon pekar på hur styret där gömmer sig bakom tjänstemän i frågor där de har svårt att komma överens.
Från de socialdemokratiska och moderata perspektiven finns det flera anledningar att samarbeta, enligt den tidigare nämnda studien. Förutom den krassa mandatverkligheten, upptäcker många att de ändå är rätt så överens i en hel del politiska frågor. Dessutom har S och M liknande partikulturer, vilket kan smörja maskineriet, för de tycks uppfatta varandra som mer konstruktiva och mindre bråkiga än många av de mindre partierna vilka saknar samma självbild som effektiva maktpartier.
Detta väloljade politiska maskineri ska vägas mot risken för stagnation, maktfullkomlighet, och att frågor där S och M har svårt att komma överens sopas under mattan. Risken är att partierna förstärker varandras värsta sidor. Visst kan det vara störigt med ett mindre parti som vill dra en fråga ett extra varv innan beslut, men det kan vara just det varvet som gör att det blir rätt.
En av kommunpolitikens största styrkor är att förmågan att hitta oväntade samarbetspartners, och kompromissa över de på förhand dragna linjerna, ofta är större. Det är även S och M-styren ett tecken på. Men det är värt att ta fasta på att ett samarbete som upplevs fungera i Eskilstuna eller på Gotland inte nödvändigtvis är ett kvitto på att det kommer att fungera nationellt.
