Man kan slå två flugor i en smäll och också plocka skräp när man ändå är ute. Det har blivit modernt med så kallad plogging, att plocka skräp i samband med joggning, men det går förstås lika bra när man bara promenerar.
Halland har över 180 natur- och kulturreservat, som alltså länsstyrelsen ansvarar för. Reservaten går delvis på tvärs med äganderätten, även om många markägare kan vara positiva till att deras mark blir naturreservat. Det kan finnas olika syften att inrätta naturreservat, varav ett är att bevara den biologiska mångfalden. Skötseln regleras och markägaren måste följa detta. Allemansrätten begränsas också i reservaten så att plocka blommor där är ingen bra idé.
Naturreservat kan sägas ha en viss koppling till de svenska miljömålen, som beslutades av riksdagen för tjugo år sen. Miljömålen följs upp varje år, men resultaten imponerar tyvärr inte. Det är bara målet om skyddande ozonskikt som nås. Målet levande sjöar och vattendrag nås ännu inte. Här pågår bland annat kalkning för att minska försurningen. Länsstyrelsen i Halland sköter tillsammans med kollegorna i grannlänen årligen kalkning av sjöar och vattendrag som utförs med helikopter.
Flera av miljömålen handlar om biologisk mångfald, bland annat Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap, Myllrande våtmarker och Ett rikt växt- och djurliv. Här ser utvecklingen rätt dyster ut. Frågan är om det är rätt metoder som används för att bryta utvecklingen och få kurvan att peka uppåt. Det finns stora intressekonflikter kring vad naturen ska användas till. Ska marken enbart användas för att till exempel ta fram bioråvara som kan göra att klimatförändringarna bromsas? Hur ökar vi de förnyelsebara naturresurserna? Är fler reservatsbildningar med orörd mark rätt väg att gå? Är det statens och kommunernas ansvar att skydda markerna? Att städerna breder ut sig och att det krävs infrastruktur för att de ska kunna göra det ligger förstås också i konflikt med skydd av natur.
Äganderätten är djupt förankrad hos de flesta markägare. Med ägande kommer också ansvar. Kan fler markägare hitta kombinationer mellan naturvård och ekonomisk avkastning av marken? De flesta markägare driver någon form av verksamhet på sin mark, oftast jord- eller skogsbruk, och behöver förstås få intäkter av den mark man har ärvt eller köpt.
På många platser etablerar sig företag som ägnar sig åt naturturism. Det är möjligt genom den svenska allemansrätten, men det är en svår balansgång mellan att kränka äganderätten och att ha rätten att locka grupper ut i naturen. Det blir slitage och kanske nedskräpning. Här blir det kanske en intressekonflikt mellan turistföretagaren och markägarna och det vill till förståelse för varandras verksamheter för att kunna göra ett rimligt avtal dem emellan. Det kan förstås underlättas av om båda är verksamma lokalt, men så behöver det inte alltid vara.
Det kräver djup kunskap hos den som sköter mark, antingen det är en myndighet eller en enskild markägare. Ängs- och betesmarker kräver oftast djur för att utvecklas på rätt sätt. Det är inte alltid kunskapen om växter och biologisk mångfald går hand i hand med djurhållning, särskilt inte om en myndighet är inblandad. Dessutom behövs stängsel och kanske varningsskyltar.
Det krävs också en ny form av prissättning eller värdering av alla de så kallade ekosystemtjänster som naturen utför och som är till nytta för oss människor. Det mest välkända är nog bina och vad de gör för att vi överhuvudtaget ska få någon mat, det vill säga pollinerar. Det kan också handla om vattenrening via våtmarker, skadedjursbekämpning (det till exempel nyckelpigorna gör när de äter bladlössen) och bildandet av bördig jord, vilket daggmaskar och mikroorganismer står till tjänst med.
Om vi värderar bina, daggmaskarna och andra ”naturskötare” i pengar är vi troligen mer rädda om dem. Så se till att uppskatta den värdefulla naturen efter förtjänst, när du vandrar omkring i den i vårsolen!
