Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20190603Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni under Liberalernas turné med utfrågning av partiledarkandidaterna som inleds i Stockholm.Foto: Henrik Montgomery / TT / kod 10060 Bild: Henrik Montgomery/TT

Klokt av Ullenhag att dra sig ur partiledarstriden

Att Erik Ullenhag drar tillbaka sin kandidatur till partiledarposten möjliggör en intern läkningsprocess och ger Nyamko Sabuni bättre förutsättningar att lyckas som partiledare.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 26/6. På fredag väljer liberalerna en ny partiledare. Redan nu står det i princip klart att det blir Nyamko Sabuni. Valberedningen nominerade henne i förgår och igår meddelade Erik Ullenhag att han drar tillbaka sin kandidatur. Tidigare hade också den tredje kandidaten, Johan Pehrson, meddelat att han inte längre ställer upp och fältet står nu alltså fritt för Sabuni.

Att Nyamko Sabuni skulle bli partiledare får betraktas som samtidigt både naturligt och förvånande. Hon fick ett brett stöd i de medlemsomröstningar som hölls runt om i partidistrikten. Alla slöt upp bakom henne utom Stockholm och Uppsala som stödde Erik Ullenhag. Hade valberedningen inte nominerat Sabuni hade det inneburit ett enormt legitimitetsproblem, man hade helt enkelt åsidosatt hela medlemsomröstningen.

Samtidigt går det inte att skaka av sig känslan av att partiledningen hela tiden räknat med att det skulle bli Ullenhag, i alla fall fram tills att resultaten från medlemsomröstningarna började trilla in. Ullenhag har hela tiden framstått som etablissemangets kandidat. Med den bakgrunden är det helt naturligt att han väljer att dra tillbaka sin kandidatur, att som en ”elitens” kandidat utmana ”medlemmarnas” sedan hon blivit nominerad hade varit ohållbart.

Processen med primärval efter närmast amerikansk modell är också ganska ny och kanske fortfarande lite ovan för svenska partier. I flera partier efterlyses nu öppna processer där medlemmarna får vara med och säga sitt.

Risken för partiledningen är naturligtvis att de då säger saker man inte hoppats på. Tankarna går nästan till Berxitomröstningen i Storbritannien. För dåvarande premiärminister David Cameron var det naturligtvis inte ett alternativ att lämna EU men när frågan ställdes de brittiska väljarna så blev det det. Det är farligt att ställa en fråga om du bara vill höra ett svar.

Uppdelningen mellan Sabunis och Ullenhags anhängare är nu inte fullt så enkel som medlemmar kontra partiledning men den representerar onekligen två tydliga inriktningar inom partiet.

Hur man än väljer att definiera denna spricka så finns den där. Nyamko Sabuni har nu att överbrygga den och försöka att samla partiet. Men det åligger samtidigt Ullenhags falang att gräva ner stridsyxan, erkänna sig besegrad och sluta upp vid partiledaren.

Att Ullenhag väljer att dra tillbaka sin kandidatur är i sammanhanget viktigt. Att den förlorande kandidaten erkänner sig besegrad är en av den demokratiska processens viktigaste hygienfaktorer och det som befäster vinnarens legitimitet. I USA är traditionen att förloraren i ett presidentval gör detta offentligt. ”Concession speech”, har blivit en egen genre och en viktig del av presidentvalet.

Också i Ullenhags fall tjänar det ett viktigt syfte. Han inser att partiet är kluvet, han inser också att han inte kan vinna och manar istället till samling bakom Sabuni. Sin vana trogen beklagar an sig över det råa samtalsklimatet: ” våra partivänner är inte våra fiender”. Om Ullenhags anhängare lyssnar till detta så kanske den snällhet han efterlyste till slut kommer till sin rätt.