Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Liberalernas valvaka i Stockholm under valet till Europaparlamentet. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Hur många "ödesval" tål Sverige?

I det korta loppet kan ökad polarisering, höga tongångar och värderingskamp mobilisera de egna väljarna. I det långa loppet riskerar det att tappa partiet på idé- och sakpolitik.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Konfettin har lagt sig på partiernas valvakor. De segerberusade förbereder inför sina avresor till Bryssel, de besegrade slickar sina sår så långt bort från de politiska reportrarna som bara möjligt. Resultatet från det så kallade ”Ödesvalet om Europa” blev nog lika svårtolkat som dess slogan.

Att ”kampen mot högerpopulismen” tillsammans med klimatet blev detta EP-vals stora frågor är lätt att konstatera. På Liberalernas, Centerpartiets, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Miljöpartiets valaffischer kunde budskap mot högerpopulismen utläsas, såväl i höstens riksdagsval som i denna valrörelse. Tonen har inte sällan varit direkt ödesdiger. L har beskrivit detta val som det ”viktigaste sedan Sverige gick med i EU”. I sitt tal den första maj adresserade statsminister Stefan Löfven M och KD's väljare med att ”Högerextremister behöver mer motståndare, inte kopior”. Och Centerpartiets toppkandidat Federleys gyttjebrottning med KD’s Sara Skyttedal över vem som är högerpopulist och inte har väl knappast undgått någon.

Med detta i åtanke blir det splittrade valresultatet också något komplicerat att analyserna. Socialdemokraterna backade med dryga procenten, Miljöpartiet tappade 3,8 % och hälften av sina fyra mandat, Vänsterpartiet stod i princip stilla, Liberalerna klamrade sig fast på livhanken med 4,4 % och Centerpartiet gjorde sitt bästa EU-val någonsin med 10,8 %. Alla förutom Centerpartiet backade alltså, trots den gemensamma profileringen.

Vinst mäts dock inte endast i procentenheter, men i förväntningar. För Miljöpartiet som fick 4,4% i höstens riksdagsval är söndagens 11,4% en stark återhämtning, och ett bevis på att väljarna återigen tar partiet till sig. Inte bara partiet, men dess frågor. Oavsett om det kallas Greta Thunberg-effekten eller inte har klimatfrågan tagit inte bara Sverige men hela Europa med storm. Den gröna gruppen i europaparlamentet växer med hela 20 mandat, en ökning med 40 %.

Den gröna vågen har inte bara räddat skinnet på Miljöpartiet, men starkt gynnat Centerpartiet. Det är tydligt att C plockar de väljare som har miljön som hjärtefråga, men som inte vill ställa sig på vänstersidan av den politiska skalan. Centerpartiet tog 19 % av Liberalernas väljare från valet 2018, 5 % av Moderaternas och 6 % av Kristdemokraternas. Det är föga sannolikt att Centerpartiet hade gjort ett i närheten så bra val, om det inte hade varit för partiets miljö-och klimatprofil.

Liberalernas ras är självförvållat. På valnatten försökte Jan Björklund förklara ännu ett uselt resultat för sina partikamrater med orden ”högerpopulistiska vindar” och ”ett budskap som inte nått fram”. Inget kunde vara längre från sanningen. Enligt Expressen/Demoskop är 9/10 svenskar positiva till EU. Den liberala ALDE-gruppen i parlamentet har nu ökat med 39 mandat, hela 60 %. Det är alltså inget fel på liberalismens framgång i Europa, utan på Liberalerna själva. Från att sparka sin stjärnkandidat Cecilia Wikström i ren desperat godhetsignalering, till att föra en EU-kampanj som sa JA/YES/OUI till EU i alla dess tänkbara och otänkbara former utan ett uns av problematisering eller ens nyansering. Att 27 % av partiets väljare valde att gå till Moderaterna eller Kristdemokraterna kan också vara ett tecken på att partiet straffas för beslutet att stödja Stefan Löfven som statsminister.

I ”kampen mot högerpopulismen” finns det alltså inga vinnare, förutom Sverigedemokraterna. Partiet har, i vanlig ordning, haft strålkastarljuset på sig sedan dag ett, där övriga partier mer fokuserat på deras frågor än sina egna. De blev näst största parti med 15,4 %, en ökning med 5,7 %.

I det korta loppet kan ökad polarisering, höga tongångar och värderingskamp mobilisera de egna väljarna. I det långa loppet riskerar det att tappa partier på idé- och sakpolitik, och göra den politiska arenan till en halmgubbars boxningsring. Inte minst kommer ökad polarisering och tomma slag i luften aldrig leda till de genomförbara, konstruktiva och nödvändiga förändringar som såväl det svenska som europeiska samhället är i behov av.