Ledarkrönika 29/10. Debatten och alla åsikter om hur kvinnor ska vara, se ut, tala, jobba, vara mammor och klä sig verkar lika oändlig som listan över alla olika sätt det går att vara fel på som kvinna. Det senaste är nu en debatt om det kan anses progressivt att som kvinna använda kvinnans kön som skällsord samt tycka att det är soft att leva som hemmafru, försörjd av en man.
Det verkar fortfarande inte ha gått fram att man får vara som man vill. Även om man är kvinna.Du får vara hemmafru så mycket du vill, det finns ingen feministmyndighet som kommer och inspekterar ditt sätt att leva. Gör som du vill! Men lägg inte ditt sätt att leva som facit över andras livsval, och påstå inte att feminismen innebär att din rätt att vara försörjd hemmafru begränsas. Tids nog kommer du att inse varför feministers främsta kamp har varit kvinnans ekonomiska frigörelse och att slippa vara beroende av en mans försörjning.
Feminismens kamp handlar inte om vad som är feministiskt korrekt och inte. Feminismen handlar om motsatsen, du ska få vara som du vill, fri och med ensamrätt på ditt val att leva ditt liv.
Du ska helt enkelt få vara som en man. Vara människa.
När en ung kvinna berättar öppet om att hon vill vara hemmafru och att hon gillar kvinnans lott att ”behaga”, blir många förskräckta med tanke på hur mycket kvinnor före oss fått kämpa för att komma ur detta. Inte som ett val, utan som norm. Det är inget konstigt att det väcker uppmärksamhet. Men det är hennes val.
Det påverkar inte alla oss andra som väljer ett annat förhållningssätt till livet. Vi behöver inte oja oss. Såvida det inte är så att hon verkligen inte förstått vad det innebär att sakna egen ekonomisk försörjning den dag man blir ensam eller pensionär.
Förvånande många unga kvinnor kallar sig ”antifeminist”. Jag tänker att det vore intressant att fråga dem om si så där 20 år om de håller fast vid att det inte finns några skillnader mellan förutsättningarna för män och kvinnor i livet. Förhoppningsvis har jämställdhetsarbetet tagit ännu många och långa kliv framåt till dess. Att vi skulle leva helt jämställt tror jag är att hoppas på för mycket.
Ett steg att utjämna begränsningarna för vad man ”får och inte får” göra/vara som flicka respektive pojke, är att tidigt uppmärksamma dessa strukturer. Det som kallas genuspedagogik. Ett ord som får många att gå i taket och ropa: ”Barn måste leka med vad de vill!”. Alltså ganska exakt en beskrivning av vad genuspedagogiken handlar om.
När man märker att det uttrycks förutfattade meningar i en barngrupp, när en pojke kanske hånas för att han väljer en docka istället för en bil, ska pedagogerna vara uppmärksamma på detta och jobba för en förändring. Det betyder självklart inte att de ska rycka leksaker ur barnens händer och tvinga dem leka med andra. Det handlar om att se strukturer och erbjuda barnen alla alternativ, inte skjutsa in flickorna i dockrummet och låta pojkarna spela fotboll i tron att alla flickor vill leka mamma-pappa-barn och att alla pojkar är sportiga.
De som tror att lösningen är att klä pojkar i rosa och flickor i blått har inte förstått någonting.
