Ledare 7/7. Liberalismens värsta fiende sken ikapp med solen. Ändå är hans starkaste kort som bortspelat. Hur hårt han än försöker kan Åkesson inte längre sälja in sig som en gossen Ruda i svensk politik.
Lunchdejterna med Busch, gullandet från Kristersson och Pehrssons närmanden gör det helt enkelt omöjligt för SD att framställa sig med en utstött Joker. Åkesson har blivit knekten som aspirerar på att bli kung.
Att SD sägs ha fått Moderaterna att köpa stöd till priset av att porta L från regeringen avskräcker inte Johan Pehrson. I stället går han hårt åt Annie Lööf för hennes ”beröringsskräck”.
Men så har de gamla alliansvännerna enats om klappjakt på C-väljare. En politisk kommentator i DN skriver: ”Busch kan erbjuda landsbygdspolitik och Moderaterna skattesänkningar, men Pehrson kan ge liberal ideologi.”
Ingen liberal med självaktning vittvättar dock som han gör. Han verkar mer kåt på att ligga med den liberala fienden än Nyamko Sabuni. Ändå stiger hans siffror.
Att det är en vit, medelålders man som fått fjong på det slokande L:et, säger dock en del om vilka nya väljare man lyckats locka. Det handlar inte om ideologi. Möjligen ekonomi. För dem som tror Sverige blir rikare om vi slänger ut fler asylsökande.
Ändå litar inte Jimmie Åkesson på L-ledaren. I SR förklarar han varför. Pehrsons problem är hans partikamrater, säger han.
Snacka om att kasta sten i glashus. Det är de där SD-kamraterna - som vid sidan av en högst tvivelaktig värdegrund – gör att Lööf envist håller distansen.
– Jag är liberal och därmed höger, men SD är inte ett högerparti, förklarar hon i en intervju med Dagens Industri.
Att envist försvara liberala värden. Att ensam stå kvar på mittfältet, på barrikaden, är tufft.
Från den positionen vill Centerpartiet lyfta viktiga hållbarhetsfrågor – från hur arbetslinjen ska försvaras till hur elproduktionen ska fördubblas. Hon hoppas på en ny, bred energiöverenskommelse.
Problemet är att överenskommelser inte är den blåbruna falangens grej.
