Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vårdvalets konsekvenser för en pappa i ett väntrum

Vårdenheterna vill ha många listade patienter men få som söker vård, skriver debattören som problematiserar ”Vårdval Halland” och dess konsekvenser.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

För en dryg vecka sedan besökte jag ”min” vårdcentral. Jag satt i väntrummet när en pappa kom in med sitt barn. Han anmälde sig i ”drop-in:et” och möttes av ett ”Tyvärr, detta är inte din vårdenhet”.”Förlåt”, sa han. ”Jag visste inte.”

Jag funderade länge på vad det var som pappan inte visste.

Visste pappan att allianspolitikerna inte tycker att primärvårdens kvalitet är deras ansvar? Visste han att det är han själv som måste ta ansvar genom att ”välja rätt”? Visste han att han inte kan förvänta sig att vården är tillfredsställande vart han än vänder sig? Visste han att det är lättare att byta vårdcentral än att protestera? Visste han att det är svårt att veta hur och av vem han ska utkräva ansvar om han inte är nöjd?

Visste pappan att det som kallas ”vårdval” gör att rika får bättre vård än fattiga? Visste han att ”hans” vårdenhet får en påse skattepengar som belöning för hans val? Visste han att vårdenheten, som var ”fel” för honom, inte ville hjälpa honom för att det kostar pengar? Visste han att vårdenheterna därför vill ha många ”listade” patienter, men få som söker vård?

Visste han att människor som har tunga arbeten, saknar bil och har mindre pengar behöver vård oftare än andra? Visste han att det gör att vårdenheter i fattiga områden blir fattigare och inte kan erbjuda vård med tillräckliga resurser?

Jag vet inte vad pappan i väntrummet menade med sitt ”Förlåt, jag visste inte”. Det jag däremot vet är att allianspartierna aldrig har gjort någon hemlighet av att det är så här de vill ha det. Jag vet att de kallar det för ”efterfrågan”, ”konkurrens”, ”valfrihet” och ”marknad” – men aldrig för ”politik”. Jag vet att skattefinansierade systemet är politik. Jag vet att det i politiska system måste finnas möjlighet att utkräva ansvar av sina politiker. Jag vet, och är rädd för, att pappan i väntrummet, alla vi andra och det politiska, demokratiska systemet annars är väldigt illa ute.

Paulina Lundkvist