Vi kommer hem till familjens villa i Träslövsläge. Albin öppnar dörren och samtidigt springer familjens svarta katt ut. Pappa Anders och mamma Vicktoria välkomnar med en coronaarmbåge. Vi går direkt ut genom vardagsrummet till bostadens baksida. Där står ett mål med en skottplatta på gräsmattan.
- Här står jag och nöter skott, säger Albin, som tillhört Warbergs IBF sedan barnsben och nu var på väg in på allvar i Warberg IC:s allsvenska lag.
"Stängde av" när beskedet kom
Vi sätter oss ned vid matbordet och han berättar om att han och flera andra i släkten har en genetisk hjärtsjukdom. För tio år sedan genomgick Albin ett gentest där det konstaterades att han bar på den. Sedan dess har han gått på en årlig kontroll på Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg.
- Man har alltid haft tanken i bakhuvudet att den dagen lika väl kan komma.
I onsdags var ett besök inplanerat med hans nya läkare på Hallands sjukhus Varberg.
- Jag trodde att det var ett vanligt möte. Hon sa som det var och jag var inte alls förberedd på det. Jag bröt ihop. Jag bara satt och stirrade rakt ner i golvet och grät. Det kändes som jag satt i ett rum helt själv, berättar Albin och fortsätter att beskriva tillfället när hans tillvaro omkullkastades totalt:
- Det blev som en riktig käftsmäll. Det känns som om någon tog mitt liv ifrån mig. Jag äter, sover och skiter innebandy. Så fort jag fick beskedet stängde jag av och slutade lyssna. Då var det skönt att pappa var med och han förklarade läget sen i efterhand.
Pappa Anders står i det anslutande köket och går in på vad läkarna sa.
- Nu har de sett förändringar där hjärtat visar nya ärrbildningar. Det är det första stadiet att det är något på gång. Elitidrotten gör att sjukdomen kan utvecklas mycket fortare. Sjukdomen gör att man får hjärtrusning och vid en sådan riskerar man att dö knall och fall. Det förhindrar vi tack vare att han slutar, säger Anders lutandes mot väggen med armarna i kors.
Känner du någon ilska eller bitterhet?
- Det är klart att man tänker "varför skulle det hända mig?" Men man får lära sig att leva med det. Man kan inte ta bort en gen och det är inte så mycket att göra åt saken, säger Albin.
Gått igenom en känslostorm
Men trots det dystra beskedet försöker familjen hitta ljusglimtar i det hela.
- Forskningen pågår och kommer det fram något om tre eller fem år skulle Albin teoretiskt kunna återuppta karriären. Det är det hoppet vi lever på, den lilla strimman av ljus, säger Anders.
Det har gått fyra dagar sedan domen. Tårarna har flödat, kramarna har varit många, men det har blandats med skratt när kompisar och lagkamrater varit på besök.
- De första två dagarna var väldigt tuffa. Min äldre bror har haft samma sjukdom, gått igenom samma sak och han har varit ett jäkla stöd. Jag har varit uppe en hel del på golfbanan för att bara försöka tänka på annat. Men när man ska upp och lägga sig är det svårt att sluta tänka på det, säger Albin.
- Jag har fått väldigt mycket stöd från lagkamraterna. De säger att jag fortfarande är en i laget och lämnat en del saker. Jesper Larsson och jag har kommit väldigt nära varandra. Han har ringt mig och kommit hit. Även om jag försöker tänka så lite på innebandy som möjligt är det svårt att undvika eftersom alla kompisar spelar.
Albin publicerade under fredagen ett inlägg på sin Instagram där han berättade om att han blivit tvingad att lägga klubban på hyllan. Responsen var enorm.
- Det var många från andra lag som hörde av sig och skrev. Innebandyn är som ett eget nätverk. Det är kul att så många som bryr sig.
Vilken fysisk aktivitet är du tillåten att göra i fortsättningen?
- Det är just att jag inte får utsätta hjärtat för maxpuls. Jag får motionera, gymma och göra lättare aktiviteter. Det kommer som sagt bli en hel del golf.
Tar sikte på en tränarkarriär
Under fjolårssäsongen fanns han med i truppen i sju av Warberg IC:s SSL-matcher.
- Att spela mot Växjö hemma när vi var tillbaka i SSL, det var något man bara kunde drömma om. Det var sjukt häftigt att spela. Jag fick även spela lite mot Falun borta. Falun är laget jag hejat på som liten. Det var sjukt att möta sina barndomsidoler.
Men banden till innebandyn kommer att förbli oerhört starka och han ser en framtid inom sporten trots det livsförändrade beskedet.
- Jag kommer att vara i hallen hela tiden och jag kommer inte kunna hålla mig. Jag kommer att gå runt med min klubba och skjuta lite. Alla mina kompisar spelar och jag ska följa dem överallt, fast jag inte får spela, säger backtalangen och går in på en eventuell roll utanför rinken:
- Min dröm har varit att spela i Sverige och sen i Schweiz. Man får satsa på tränarkarriären och försöka komma dit ändå. Lägger jag lika mycket arbete på något utan klubba och boll kan jag absolut bli det. Jag kommer aldrig släppa innebandyn.
Kommer det inte kännas jobbigt att vara på plats, men att inte få spela?
- Jo, jag kommer springa runt i korridorerna. Det kommer rycka i ben och armar när jag kollar på träningar och matcher. Det kommer att vara riktigt jobbigt i början att inte få spela själv.
Ser på det tragiska med nyktra ögon
Snart stundar studentexamen för Albin, om än under konstiga omständigheter på grund av coronaviruset.
- Nu kommer via att få springa ut på skolan och livesända på Youtube. Vi får inte heller åka flaket. Det är klart att man tycker det är trist och balen är dessutom framflyttad.
- Men det är skitsamma i jämförelse med detta, säger Anders och syftar på hjärtfelet.
Trots att 18-åringen långt ifrån har landat i den mentala smockan, att det är en process som kommer pågå en lång tid framöver kan jag ändå skymta ett ljus i tunneln. En liten glimt i ögat som vittnar om ett framtidshopp, både inom innebandyns värld och i arbetslivet.
- Allt händer av en anledning. Jag är sjukt glad att man kunde upptäcka detta nu än att det inträffade på en match när hjärtat rusar. Hade jag fortsatt spelat hade jag kanske inte levt, säger Albin.
