Det var med inställningen om att ta nästa steg i innebandyn som 21-åriga Andrea Envall vemodigt lämnade Warberg IC inför förra säsongen. Wic hade stått still i tre-fyra säsonger med bottenplacering och Andrea behövde mer än så för att utvecklas som spelare.
– Det var ett jäkligt jobbigt beslut, men jag kände att om jag ska ta mig till landslaget måste jag kanske spela i ett lag som är mer spelförande.
Men ett år för seriekonkurrenten räckte för Andrea att inse att två nyanser av blått är hennes färger. Pendlingen till Mölnlycke i kombination med hemlängtan blev de överhängande faktorerna bakom valet att återvända till Wic.
– Jag kände att jag saknade spelarna och Warberg som förening. Jag var på alla matcher jag kunde för att heja, så jag kände mig ändå som en i deras lag samtidigt. Och sedan har Warberg visat att de satsar på damlaget i år. Då blev jag sugen på att vara med i den satsningen och bidra med det jag kan.
Skrev på tvåårigt kontrakt med Wic
Sagt och gjort. Inför kommande säsong skrev Andrea på ett tvåårigt kontrakt för Wic. Med sig har hon erfarenheten av att spela i en storklubb. Lärdomarna från Pixbo tar hon med sig till Warberg, och nya perspektiv präglar henne som spelare.
– Jag fick inte spela lika mycket som jag gjorde i Warberg. Bara en sådan sak gör ju att man får en helt annan bild av hur man ska bete sig gentemot sina medspelare som ska gå in och avgöra när man själv står bredvid. Jag hade blivit lite bekväm i Warberg, visste alltid var jag skulle spela. Sådant ska man inte ta gör givet och det gör jag verkligen inte nu, säger hon och fortsätter:
– Det har blivit hårdare konkurrens i Warberg och nu känner jag verkligen att jag vill visa att jag ska ge allt för att ta en plats i startfemmorna. Men sedan tar jag med mig mycket av spelet. Jag har blivit mer bekväm med att ha bollen i anfallszon. Förr ville jag gärna leta avslut ganska snabbt.
Mycket innebandy hemma
I drygt tre år har Andrea varit tillsammans med herrlagets målvakt John Fransson. Med olika matchdagar och träningar omlott finns det inte mycket tid över till något annat än sporten de båda utövar på elitnivå.
– Det blir ju väldigt mycket innebandy hela tiden. Vi syns knappt om dagarna, kanske först mellan halv sju och åtta på kvällen. Då ska vi laga mat och diskuterar ofta hur träningen gick. Och under säsong brukar det vara någon innebandymatch som vi tittar på och sedan är det dags att sova.
Men det finns såklart stunder då de kan släppa innebandyn en stund. Prioriteringen då är att ta det lugnt och bara vara med varandra. Ibland kanske tillsammans med Andreas föräldrar eller med Johns lagkamrat och hans partner. God mat och en serie är ständigt återkommande. Den perfekta kvällen?
– Det skulle nog vara fläskfilé med potatisgratäng och sås. Och så kanske ”Idol”.
Uttagen till landslaget: ”Men mamma, det är är bara ett läger”
Tillsammans med spelkollegan Sandra Hawerman blev Andrea, i början av september, uttagen till landslagets träningsläger i Sigtuna. Mör i benen kom hon hem med ytterligare erfarenheter och med en tydlig bild av vad som krävs för en plats i landslaget.
– Jag tar med mig många saker som jag kan utveckla hemma, deras nycklar för att lyckas som landslagsspelare. Just nu jobbar de mycket med att man ska stå i ”daylight”, att man ska stå öppen mot planen så att man har så många spelalternativ som möjligt när man tar emot bollen.
Jag kan ju alltid hoppas på att jag tar mig till VM.
Enligt Andrea är hon ödmjukt stolt över uttagningen till träningslägret med landslaget. Men självkritiken flödar och Andreas initiala känsla är att hon har långt kvar innan hon kan titulera sig som etablerad landslagsspelare. Men en milstolpe är nådd och under säsongen tänker hon satsa allt på att visa vem hon är som innebandyspelare.
– Det är bara att kriga på. Förbundskaptenen kollar ju alla matcher, det gäller att visa vad hon vill se. Men det känns som att jag kanske får vänta två-tre år innan det är min tur. Jag har faktiskt ingen aning, och jag kan ju alltid hoppas på att jag tar mig till VM. Det är ju ett mål, men jag vet inte hur uppnåbart det är.
Uttagningen till landslagsträningen, så kort som en dag innan lägrets start, kom som en chock för Andrea. ”Superkul”, enligt henne själv, men oväntat. Och det var inte bara för Andrea som beskedet kom med en känslostorm. Supporten hemifrån har alltid varit ett faktum.
– De är makalösa där hemma. Mamma ringde och grät när jag blev uttagen. Jag fick säga att ”men mamma, skärp dig, det är bara ett läger”. De är alltid med, oavsett var, och stöttar mig. De är så himla stolta.
Dags för säsongen 2020/2021
Söndagen den 27 september drar seriespelet igång i ett hemmamöte mot Lund. Först i träningsmatchen mot Malmö i helgen kände Andrea att de börjar få ihop pusselbitarna som lag. Med dem på plats kan det bli en bra säsong, tror hon.
– Vi har pratat om vad vi vill stå för som lag och har kommit fram till några punkter som vi följde under matchen mot Malmö. Att vi ska jobba 100 procent för varandra, spela mycket med hjärtat och glädjas åt varandra. Om vi följer de punkterna kommer vi kunna gå långt.
Och om du tippar var ni slutar i tabellen?
– Det blir ju plats... hm... Plats sju.
