Evelina Eriksson ville inte bli över två meter – stoppade växten med operation

Enligt läkarkårens beräkningar skulle Evelina Eriksson bli över två meter lång. Därför valde hon att göra en operation i båda knäna för att stoppa tillväxten i benen. I en intervju berättar Hylte/Halmstads volleystjärna om operationen, mobbingen, psykiska ohälsan och varför idrotten blev hennes räddning.
– Det är inte många som har gått igenom en sådan resa, säger hon.

ANNONS
|

Evelina Eriksson var med när Hylte/Halmstad blev svenska mästare förra veckan. Den här den här säsongen har hon utvecklats i snabb takt och blivit en viktig kugge i tränaren Pedro Mendes lagbygge.

Men det har varit en lång väg för 25-åringen.

Hon kommer i från en idrottsintresserad familj i Ekeby utanför Helsingborg och själv har hon alltid tyckt att sport är det roligaste som finns.

Problemet var bara att hon inte kunde utöva någon idrott på grund av sin kropp. Evelina växte okontrollerat och redan vid 14 års ålder var hon en 1,84 lång tonåring med dålig styrsel på armar och ben.

ANNONS

– Jag var ofta i Lund för att mäta ett handben där läkarna sedan kunde räkna ut hur lång jag skulle bli som vuxen och då handlade det om över två meter. Det drog igång tankeverksamheten hos mina föräldrar och vi diskuterade en hormonbehandling eller operation för att stoppa tillväxten, berättar Evelina Eriksson.

Det blev det senare alternativet. Med en sexmillimetersborr gick kirurgerna in i knäna och fäste med titanplattor i tillväxtzonerna. Plattorna fick sedan sitta i sex månader innan dom plockades bort igen.

– Tidigare var det bara benen som växte, men proportionerna skulle jämna ut sig när även ryggraden tog fart efter operationen. Läkarna sa att jag kunde bli tio centimeter längre, men växten stannade av när jag var 1,92 under första gymnasieåret, säger Evelina.

Orkade inte gå upp ur sängen

I det läget drabbades hon av psykisk ohälsa. Många år av verbal mobbing på grund av hennes storlek gjorde Evelina deprimerad och under ett års tid lämnade hon knappt sin säng.

– Vissa personer var inte snälla mot mig och jag fick alltid höra någon dum kommentar. Många gånger försökte jag att göra mig så osynlig som möjligt – det var inte lätt att gå i skolan, det var bara komplicerat.

– Kroppen tog slut psykiskt och jag gick in i väggen för att jag inte bearbetat allt som hänt. Mamma är sjuksköterska och slutade på jobbet för att ta hand om mig.

ANNONS

Evelina fick hjälp, men ingen medicin gjorde någon verkan förrän hon testade en för bipolära personer – då började hon så sakteliga vakna till liv igen.

– Det konstiga är att jag inte är bipolär, men doktorerna tror att problemen hade något att göra med med mitt hormonsystem.

Tränade med Isabelle Haak

Men några kontroller efter att titanplattorna i knät tagits bort var det inte tal om och Evelina fick själva söka hjälp för att få ordning på en otränad kropp med långa muskler.

– Jag försökte stötta upp med rehab, men jag fick inte börja med någon idrott för att risken att jag skulle gå sönder var för stor.

Som 17-åring tog hon dock sina första stapplande steg inom idrottsvärlden när hon startade sin volleybollkarriär med division 2-spel i Helsingborg.

Sedan var hon fast.

Hon flyttade till Engelholm i division 1 och stannade där under fem år, men fick aldrig chansen att spela i elitlaget där en viss Isabelle Haak var den stora stjärnan.

– Jag fick vara med och träna med henne och jag tror att jag bara rörde bollen med fingertopparna en gång när hon smashade. Det var ändå roligt att vara i den miljön med alla långa tjejer och Isabelle är nog den första kvinna jag pratat med som är längre än mig.

ANNONS

”Fan – jag ska visa dem”

Eriksson, som jobbar som tandhygienist i Laholm, tröttnade till slut på att aldrig få chansen i Engelholms elitlag och erbjöd själv sina tjänster till Hylte/Halmstad.

I ett längre perspektiv hoppas hon att få chansen i en klubb ute i Europa.

– Det hade varit kul att få träna volleyboll varje dag. I Sverige är det svårt att leva på sporten så det är klart att jag vill spela utomlands. Det är definitivt en dröm. Och håller kroppen för en högre nivå vill jag även vara med i blågult någon gång.

Hon tackar sin föräldrar för allt stöd under de jobbiga åren och är stolt över sig själv vad hon åstadkommit med sitt liv.

– Jag har ingen riktigt kontroll på kroppen – det kan alla intyga. Men jag valde att följa min dröm och det har jag aldrig ångrat. Jag älskar volleyboll och att träna. Tack vare idrotten har jag fått tillbaka självförtroendet.

– Mobbare finns det gott om, men det som hänt har bara gjort mig stark. Jag har hela tiden tänkt att – fan, jag ska visa dem.

ANNONS