Ryttarna om den stora rädslan inom ridsporten

Många ryttare kämpar med en stor rädsla för att ramla av och skada både sig själv och hästen. Ändå är det inget som pratas om på en högre nivå, menar några av Hallands bästa ryttare.

ANNONS
|

Oro, ångest och dåligt samvete. Det tampas svenska ryttare med dagligen, enligt en studie från hippologstudenten Fanny Kristoffersson.

Studien, där 18 vuxna ryttare från olika discipliner deltog och diskuterade förutbestämda frågeställningar i smågrupper, visade att många ryttare kämpar med en rädsla för att ramla av och skada både sig själv och hästen.

Det finns också en rädsla för att misslyckas och för vad andra ska tycka och tänka.

”Stod och grät i regnet”

Rutinerade fälttävlansryttaren Sandra Gustafsson från Hermanstorp känner igen de där känslorna. Gustafsson, som tillhört landslaget i flera år, minns framför allt en regnig helg i Malmö.

– Jag stod och grät där i regnet. Jag skulle göra min första tävling i en högre klass och jag var förbannad på min tränare för att han hade anmält mig. Jag trodde inte jag var förberedd, säger 33-åriga Gustafsson och fortsätter:

ANNONS

– Hindren var så stora och jag kände mig så extremt liten på denna jord. Men jag tog tag i det och gick igenom banan över tio gånger. Det slutade med att jag gjorde en av mina bästa rundor.

Sedan dess har inte Hermanstorp-ryttaren kämpat med den där rädslan.

– Det är klart man har känt i vissa korta sekvenser, som exempelvis när går omkull och blir orolig för en sekund för vad som kan vara skadat. Men inför tävlingar är det inget jag tänker på. Jag är så säker och medveten om riskerna.

Just medvetenheten är en viktig parameter. Vet man inte vad man ger sig in på, så ska man inte ge sig in på det.

– Om du inte förstår att det är en farlig sport, då ska du inte hålla på. När man är på vår nivå så vet alla vilka risker som finns och man är självsäker nog att hantera de riskerna.

Behövs inte i landslaget

Rädslan finns inte på samma sätt bland landslagsryttarna, menar Gustafsson. Därför diskuteras inte ångesten eller oron som studien påpekar.

– Jag har aldrig varit på en samling där vi aktivt pratat om det här. Jag har inte heller inte upplevt att det behövs.

ANNONS
Svante Johansson.
Svante Johansson. Bild: PETTER ARVIDSON

Tidigare förbundskaptenen för hoppjuniorerna, Svante Johansson, ger samma bild som Gustafsson.

– Det är fullt förståeligt att vara rädd. Hästen ett 500 kilo tungt väsen som kan hamna över dig. Men under min tid i landslaget skulle jag inte vilja påstå att det behövdes någon större diskussion kring rädslan, säger Johansson.

Johansson, som har många år inom världsridsporten på nacken, upplevde aldrig att hans landslagsjuniorer aldrig brottades med en stor rädsla.

– Många hade ju mycket erfarenhet. Rider man i landslaget finns det oftast en anledning till att man är där, så att säga.

Prata om det i tidig ålder

Det är istället viktigt, tror både Gustafsson och Johansson, att prata om riskerna och rädslorna i tidig ålder.

– Jag har absolut sett yngre kollegor som haft problem med den där rädslan. Det syns på hela deras kroppsspråk och det speglar av sig på deras häst. Den märker direkt när det finns en osäkerhet, säger Gustafsson.

Amanda Andersson.
Amanda Andersson. Bild: Heidi Lammi

Vad kan ryttare då göra för att få bukt med de här känslorna? 18-åriga hoppryttaren Amanda Andersson, också från Hermanstorp, har tagit den mentala coachen Kent Göransson till sin hjälp.

– Våra samtal har handlat mer om prestationsångest än rädsla. Vi pratar mycket om självsäkerhet och vara trygg i det man gör. Att man ska kunna lita på sig själv, säger Andersson som inte heller varit med om diskussionen om rädsla i landslaget.

ANNONS

– Jag har aldrig känt mig jättehindrad av rädsla så för mig har det inte spelat någon roll. Men om andra känner av det, så varför inte prata om det? Jag tror att det skulle hjälpa många.

ANNONS