Guld till Frida Hansdotter, guld till André Myhrer.
OS i Pyeongchang för ett år sedan blev precis det som svensk alpinåkning behövde inför hemmamästerskapet i Åre. De båda blågula slalomstjärnorna kommer till mästerskapet som regerande olympiska mästare, som självklara affischnamn och stora publikfavoriter.
Det gäller bara att hantera den mentala pressen som en OS-medalj också innebär.
Anja Pärson var i ett liknande läge inför VM i Åre 2007. Det var året efter succén på OS i Turin, där det blev guld i slalom och silver i både störtloppet och kombinationen.
Nu förväntade sig alla att hon skulle göra om det inför hemmapubliken.
"Otroligt nervös"
- Jag var otroligt nervös. Jag tror att det först och främst var pressen på att leverera, säger hon till TT.
- Om jag inte kom därifrån med medaljer, helst guld, skulle det bli bottenbetyg. Det visste jag mycket väl, att det hängde på mig till större delen.
Men samtidigt som nerverna spökade hade Anja Pärson gott om rutin från stora mästerskap. Det blev guld värt – tre gånger om.
Inför super-G:n var hon så nervös att "allt blev snurrigt". Men svenskan fick den perfekta starten – ett guld direkt i första tävlingen. Tre dagar senare tog hon guld även i superkombinationen, därefter ytterligare ett guld i störtloppet. Som avslutning kom dessutom ett brons i slalomen.
- Det som sitter kvar för mig är framför allt all taktik och alla föreberedelser som gjorde att vi lyckades. Det är det jag gläds åt, för det är så små marginaler för att hitta rätt, säger Pärson.
- Sedan handlar det så klart om modet att stå där. Att man trots att man är så nervös att man har någon sorts tunnelseende ändå lyckas prestera när man kastar sig ut.
Rutinen kan avgöra
Varken Frida Hansdotter eller André Myhrer har haft någon perfekt säsong hittills. Myhrer har varit trea som bäst, Hansdotter har en andra- och två tredjeplatser.
Samtidigt har även de båda senaste svenska OS-guldmedaljörerna gott om mästerskapsrutin.
Därför hoppas Anja Pärson att de ska kunna dra nytta av hemmapubliken snarare än tvärtom.
- Det är speciellt på hemmaplan förstås. Men på något sätt kände jag att det nästan var lättare då, för jag hade också ett enormt stöd och lyckades få det till något positivt, säger hon.