Mountainbike är den ultimata naturupplevelsen på cykel. Bockstensturen anses som ettav de allra tuffaste loppen i Sverige. Det är inte bara att svänga runt i tio mil. Men det går att njuta för fullt under stora delar av loppet.
HN:s Mikael Martinsson har cyklat loppet tre gånger. Här är hans svettiga guide.
1)Gamla Banvallen: Usch här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det är trångt och går väldigt fort, över 30 km i timmen även för oss motionärer. Hakar du i någon så är det kört, och du flyger av vare sig du vill eller inte. Koncentration är a och o. Men det matar kilometer och det gillar man.
Första uppförbacken i Gödestad kommer som en skänk från ovan. Farten går ju ner!
2) Linnarp: Du cyklar rakt igenom bondgården och där brukar det stå glada människor och heja. Det är bara att växla ner till ultralåga växlar. Nu börjar loppet på allvar med en backe som inte har något slut. Förra året pajade mina växlar längst ner i backen. Det betydde att jag bara hade mina fem tyngsta kvar till hela loppet. Och ja, jag fick gå i den här backen som nästan alla andra också! I år ska grejerna hålla...
3) Tingåsbacken: Ja, Bockstensturen är mycket backar. Det ska komma fler för vi ska avverka 1200 höjdmeter. Här har banläggaren till i år fixat till en början på skrå och singletrack. Hoppas en del stenar är bortplockade där för det lutar rejält i början. Sedan börjar backen där det brukar vara en del publik som gillar att se cyklister plågas. Här kan de lugnt gå vid sidan om och sprida putslustiga kommentarer. Det taggar i alla fall migatt vägra stiga av och gå.
4) Älmebjärsbacken: Jodå, vi kör en backe till. Den här backen cyklar vi lite annorlunda än förra året. Vi slipper den 75 procentiga lutningen i början (ja, jag vet att jag överdriver, men det känns så...) utan tar en annan väg upp. Men istället får vi en låååååååååång backe som helt enkelt aldrig tar slut. Den tar aldrig slut. Den tar aldrig slut! På toppen känns det som om vi varit på väg till Sveriges högsta berg. Väl uppe och med mjölksyran sprutande ur öronen kommer en nedförsbacke jag inte skulle låta mina barn åka i. Det går fort, det är rullgrus och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Annars talar Bexells stenar om att loppet är slut.
5) Skärbäcks hygge: Bockstensturen har sina underbara partier av mjuk skön singletrack där man flyter fram i naturen. Det här partiet börjar så. De dödande backarna är nästan slut. Men så plötsligt står man där på ett hygge med rötter och blöthål från helvetet. Förra året regnade det ju ihjäl banan så det här var ett vattenhål med sörja som kunde försörjt en hel jord vattenbufflar med gegga i flera år.
Men när du väl kommit förbi detta parti lugnar det ner sig och du hittar ner med skorna i pedalerna igen.
6) Englarps gård: En ny energidepå som jag inte varit på tidigare. Men energidepåerna är en historia för sig under loppet. Olika cyklister har olika strategier. Själv vill jag inte lägga mer än en eller två minuter där. Medan andra nästan äter en trerätters middag. Jag (eller rättare sagt min mage) undviker bullarna. Men bananer går alltid ner. Jag brukar ofta skrika efter flamberad oxfilé vid de sista kontrollerna. Har dock aldrig fått detta.
Efter den här depån vet man att loppet är i hamn (om inte cykeln går helt sönder) och det är bara ren och pur njutning kvar.
