Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ljungåker åkte ifrån alla

Tredje året i rad. Trettonde raka segern. Erik Jungåker har inte förlorat ett långlopp sedan 1998.
Bockstensturen, som ingår i Team Sportias långloppscup, var flyttad från Åkulla till centrala Varberg.

Banlängden ökades från åtta mil till 9,9. Cirka 1 000 åkare stod på startlinjen.

Länge var det en sexmannaklunga som följdes åt i herrklassen.

Henrik Sparr tog hem ett spurtpris samt ett bergspris, vardera tusen kronor.

Jungåker vann ett spurtpris.

Och när det återstod cirka tre kilometer av loppet kom rycket.

Det var svårt att hitta en lucka. Jag fick ta en rövare och jag körde på gränsen till vad jag klarade av, jag kunde lika gärna ha ramlat, berättar Erik.

Han hade blandade tankar om den nya banan:

Banan i Varberg är mycket lättare. Jag gillar när det är lite tuffare terräng, säger Erik Jungåker.

Den nya banan till trots, ex-proffset Erik Jungåker, 24, från Skövde stod som segrare för tredje året i följd i Bockstensturen.

Jag gillar inte att spurta. Det känns som om det hade kunnat sluta hur som helst om det hade blivit en duell en mot en. Före tävlingen var jag inte alls säker på seger, jag har varit sjuk hela veckan.

Detta var Erik Jungåkers trettonde seger i rad i långloppscupen. Han har inte förlorat en långloppstävling sedan 1998.

Det går faktiskt lika bra i kortare lopp. I Sverigecupen har jag också gått bra, så jag är ingen långloppsspecialist.

Bäste hallänning blev Per-Ola Lindén, Falkenbergs CK. Han blev 12:a.

- Det är jag väldigt nöjd med. Hade hoppats på en plats bland de tjugo.

Per-Ola tränar sparsamt nuförtiden och det märktes på slutet.

- Ett tag ville jag bara att det skulle ta slut. Det gick bra de första milen och jag kunde sitta med i toppklungan, men strax före ett bergspris fick jag släppa. Ville köra i mitt eget tempo för att veta att jag orkade.

Om herrarnas lopp var spännande så var damernas motsatsen.

Anna Enocsson körde tillsammans med Maria Östergren i två och en halv mil.

Enocsson var totalt överlägsen och kunde köra i mål i ensamt majestät.

Förra gången jag körde ett långlopp, 1999, skadade jag mig så allvarligt att jag tvingades operera mig. Jag slet av främre korsbandet och kände av den skadan länge, men nu är jag helt återställd, berättar 30-åriga Enocsson, som bara kunde köra två lopp ifjol.

Hon påhejades av flera medresta kamrater och hade en egen fanclub.

- Dom betyder mycket mer än vad man kan tro. Kamraterna gör att man kan lägga in en extra växel.

Hur var banan?

- Superb, i världsklass.

Tävlingsledaren Ulf Dovemark var väldigt nöjd med hur tävlingen utvecklades.

- Det gick jättebra genom stan, där var man lite orolig för att det skulle bli något olyckstillbud och det känns skönt att något inte hände. Sedan har det fungerat perfekt. Alla klarade repet och siste åkare var i mål kvart över sex.

Den nya banan fick mest ros, men lite ris.

- En del säger att det var för mycket väg. Men att bara en sådan som tvåan Henrik Sparr sa att det var världsklass betyder mycket.

Och nästa år då?

- Den här banan har kommit för att stanna.

Arrangemanget fick ta ett steg ytterligare i och med den nya banan.

- Vi hade 350 funktionärer och utan de 13 hjälpklubbarna hade det aldrig gått. Rent ekonomiskt är det här sämre än att köra i Åkulla. Men det spelar ingen roll, menar Ulf.

Gull-Inger Torstensson från Varberg, som HN skrev om i lördags, tog sig i mål på 6 timmar och 35 minuter.

- Det var kul, och jag orkade. Skönt att banan var torr. Jag kör igen!

Lär mer om Falkenbergs FF här