Flera allsvenska klubbar tar avstånd från matcher och läger i kontroversiella länder. Det rapporterade Aftonbladet så sent som i morse. Samtidigt väljer det finländska herrlandslaget i fotboll bort Qatar som bas för sina träningsmatcher. Men det svenska landslaget åker till Qatar på sin januariturné nästa år.
– Vi är väl medvetna om problem som finns i Qatar. Det finns uppenbara brister inom mänskliga rättigheter, på en rad olika områden. Vi måste vara öppet kritiska kring situationen för den är helt oacceptabel, säger Svenska fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand till TT.
Att Qatar är så kontroversiellt beror på en rad olika saker. Dels är landet en absolut monarki där politiska partier är förbjudna och det är olagligt att uttala sig kritiskt om emiren. Döds- och spöstraff tillämpas, homosexualitet och andra sexuella relationer utanför det heterosexuella äktenskapet är olagligt, pressfriheten är begränsad och landets ledning har vid flera tillfällen anklagats för korruption och mutbrott.
Utöver detta har Qatar kritiserats för omänskliga förhållanden för migrantarbetare. Dessa har direkt koppling till fotbollen, då den arbetskraften till stor del bygger de arenor som fotbolls-VM 2022 ska spelas på.
"Sportwashing" ett knep
Att länder som Qatar vill åt värdskap för stora evenemang är ingen slump, enligt Ami Hedenborg, talesperson för människorättsorganisationen Amnesty.
– Sportwashing är ett sätt för stater som har stora problem med mänskliga rättigheter att putsa på sitt varumärke. Det är ett väldigt bra tillfälle att göra det vid till exempel stora musik- eller sportsevenemang, som ser fina ut utifrån. Det blir så lätt att man bara ser de bra sakerna då. Många sportmänniskor är ovilliga att ta ställning, de tycker inte att det är deras roll. Men sport är politik, konstaterar hon.
Enligt Håkan Sjöstrand blundar förbundet inte för problemen när de väljer att lägga sitt januariläger där.
– Man kan välja att isolera och bojkotta eller att försöka engagera sig och göra något runt omkring för att påverka. Vi har valt att engagera oss, säger Håkan Sjöstrand.
En delegation om fem personer från förbundet har enligt Sjöstrand kontinuerliga diskussioner kring arbetsrättsfrågorna med olika organisationer på plats, besöker arbetsplatser och följer upp.
– Enligt de rapporter som vi har nu tas det steg i rätt riktning och även om vi tycker det är små steg i vissa fall så är det stora steg för dem där nere. Det ska till ett nytt regelverk och arbetslagar, det ser vi ju. Men det är ju inte tillräckligt och det behövs mycket mer, säger Sjöstrand.
"Nagel i ögat"
Utifrån Hedenborgs perspektiv finns det fler saker förbunden, lagen och spelarna kan göra.
– Vi förespråkar inte bojkott av flera skäl. I slutändan handlar allt om beslut som enskilda lag och spelare får göra, säger Ami Hedenborg.
I samband med friidrotts-VM i Doha, Qatar, i somras blossade kritik upp, och från idrottarhållet antydde man att det var bättre att vara på plats för att uppmärksamma problemen – utan att redovisa vilka insatser man egentligen gjorde.
– Åker man, får man se till att lyfta frågan på alla sätt och våga vara en nagel i ögat, dels lokalt men också i intervjuer före och efter exempelvis. Det viktiga är att idrottare inte duckar för sin egen påverkansmöjlighet utan tar det ansvaret, särskilt om man går ut och säger att det är bättre att vara på plats, säger hon.
Att hitta alternativa ställen att lägga sina träningsläger på lyfter hon som ett alternativ för att ta ställning. Men att förbundet skulle lägga träningslägret i Marbella – och spela mot exempelvis Finland – var inte ett alternativ enligt Sjöstrand.
– Den enkla vägen hade varit att åka till Marbella för att slippa diskussionerna men det är i diskussioner vi kan lyfta upp problemen, våga diskutera och framföra åsikter som vi tycker är viktiga. Vi vill vara där och försöka att påverka, säger han.
När Hedenborg resonerar kring VM i Qatar 2022 och Fifas eget uttalade människorättsåtagande, ställer hon sig dock frågan:
– Om inget förbund vill ha en turnering i Qatar, vad händer då?
Hilda Djupenström/TT
Politik: Qatar är en absolut monarki som främst styrs av emiren Tamim bin Hamad bin Khalifa Al Thani och hans lagstiftande råd. Politiska partier är förbjudna. Både kvinnliga och manliga medborgare har rösträtt, men trots att det är lagstadgat har inga folkliga val till det lagstiftande rådet getts. Alla rådets medlemmar utses i stället av emiren.
Pressfrihet: Medier har lagstadgad pressfrihet men medierna kontrolleras alltjämt av regimen. Det är olagligt att uttala sig kritiskt mot emiren.
Jämställdhet: Likt Saudiarabien förses kvinnor i Qatar med en förmyndare – en make eller en manlig släkting. Våld i nära relationer erkänns inte som ett brott. Alla sexuella relationer utanför äktenskapet är olagliga, lika så homosexualitet.
Straff: I Qatar tillämpas både dödsstraff och spöstraff. Det finns ingen lagstiftning som förbjuder barnaga i hemmet, men det är förbjudet i skolan. Barn kan från och med sju års ålder straffas med fängelse, men inte med dödsstraff förrän de fyllt 18 år.
Arbetsförhållanden: Landet har fått kritik för hur det behandlar sina gästarbetare. Tvångsarbete, utebliven lön, arbetsplatsolyckor med dödlig utgång och människohandel förekommer. Det är mycket svårt för migrantarbetarna, som utgör 95 procent av landets arbetskraft, att byta jobb eller lämna landet mot sin arbetsgivares vilja, på grund av Kafalasystemet, trots reformer från 2017.
Korruption: Enligt Fifas egen granskning var valet att arrangera VM 2022 i Qatar korrupt. Men utredningen lades på hyllan och någon eventuell korruption slätades över. Landet har också anklagats på andra håll för mutbrott.
Källa: Utrikesdepartementet, Amnesty.