Men med en ledare från Halmstad som egentligen är så långt ifrån Zlatan man kan komma.
Nu menar jag inte alls att Zlatan Ibrahimovic kan likställas med Lord Voldemort, som i Harry Potter-böckerna ibland kallas ”Ni vet vem” av de andra trollkarlarna.
Zlatan är och var inte Voldemort-ond, men hans fotbollskonster kunde i alla fall döda motståndarnas förhoppningar om framtida segrar.
Jag är den förste att stryka under att Zlatan varit en helt fantastisk fotbollsspelare och mer eller mindre burit fram Sverige de senaste åren.
Men jag är också ganska nöjd med att han inte finns med i Janne Anderssons ”nya” landslag. Jag tror och hoppas att Sveriges förbundskapten kan agera lite mer som han verkligen är och vill när han inte behöver ta hänsyn till det Zlatan vill eller tycker.
Tittar man på det landslag som i kväll ska spela tävlingsmatch känns laget lika nytt som Janne Anderssons jobb.
Visst finns det många spelare kvar sedan Erik Hamréns EM-lag. Men ni vet ju att det försvunnit fler spelare än Zlatan Ibrahimovic.
Och handen på hjärtat; såg någon i våras Marcus Rodhén och Alexander Fransson som startspelare i ett VM-kval?
Inte jag i alla fall.
Oscar Hiljemark dock, vill jag ska spelas in centralt. Det är en karaktärsspelare med stora möjligheter, en framtida mittfältsstrateg.
I anfallet kommer ”Ni vem vem” att saknas offensivt. Där finns det allra största frågetecknet i Sveriges landslag. Vem ska ersätta de målen som gjorts?
John Guidetti kanske kanske kommer loss från sina egna inneboende måldemoner och kan bli en svensk Wayne Rooney, som Rooney var i sin tidiga karriär.
Men Marcus Berg?
Eller Isaac Kiese Thelin?
Men Emir Kujovic (spelaren som gjorde 1–1-målet mot Mjällby när Falkenbergs FF klarade Superettankontraktet 2007), borde få chansen, han har det där lilla extra som en målskytt ska ha.
Det är tufft för Janne Andersson att spela ett VM-kval som första match. Men han gillar läget och det är en genuint trevlig människa som jag hoppas inte ska brytas ner av pressen av att vara svensk förbundskapten i fotboll.
Det som talar för honom är att han är prestigelös.
Men en jäkla tävlingsmänniska.
I maj tidigt 2000-tal träffade jag honom på ungefär samma ställe två år på raken. Vid en busshållplats en hörnspark från Friidrottens Hus i Göteborg.
Vi skulle springa Göteborgs-Varvet och jämförde tider från året innan. Båda gångerna hade jag slagit honom.
Det märktes att han inte var nöjd. Även om vi tävlade på 1.35-1.40-nivå.
Och för fotbollslandslaget handlar allt om att vinna. Inte bara göra en bra prestation.
