Man har ju inte alltid så höga förväntningar på idrottsstjärnor och deras presskonferenser. Sportklyschor är en helt egen genre, stor nog att fylla ett bibliotek – och det finns förmodligen goda skäl till det. För hur lätt är det att analysera världsläget i direktsändning? För någon?
Och att någon som valt idrotten som yrke, och i många fall identitet, helst undviker att tänka efter allt för mycket – i alla fall så det hörs – ja, det måste man ha förståelse för. Det blir så lätt fel och då är rubrikerna aldrig långt borta för dessa påpassade idoler.
Men så finns det undantag. Idrottare som ser sig själva som människor i första hand, som vågar lita på att det de tycker och tänker är relevant och som ser sin upphöjda position som en möjlighet i stället för en börda.
Kim Källström tar ansvar. Turneringen som bär hans namn ger ungdomar med någon form av utvecklingsstörning chansen att ha lika kul som alla andra ungar på Gothia Cup. Kim är alltid på plats, varje år, och stöttar killarna och tjejerna.
Och det var Kim som inför en match mot Tyskland 2013 tog hand om Max, åttaåringen som blev rädd när han skulle följa med landslaget in på planen inför nationalsången. Max har Williams syndrom, vilket gör honom extra känslig för stress och han var på väg att ge upp. Men Kim tog honom i handen, talade med honom, busade lite där ute på planen och Max klarade det som han hade tränat på i veckor. Han fick ett minne för livet tack vare att en idrottsman förstod, kände, tänkte och tog ansvar.
Efter en vecka med landslaget – en vecka som började med en småsint Zlatanattack på en journalist – så var det som att plötsligt andas frisk luft när Kim Källström, utan manus eller planering som jag förstod det, ignorerade presschefens förslag om att ”passa på den frågan” och talade om flyktingkrisen. Om vad man som idrottsman, idol och medmänniska faktiskt kan göra. Och hur mycket det kan betyda för någon på en annan plats i världen.
Kim talade med både ödmjukhet och pondus och det var så underbart att se och höra, just för att det är så ovanligt. För mig är det den här landslagssamlingens höjdpunkt, oavsett vad som händer i kväll.
Vi är alltså tillbaka på svensk mark, Stockholm är soligt och i luften bor det höst. Zlatan och hans magmuskel väcker frågor och som så många gånger förr diskuteras det huruvida Sverige är ett bättre lag med eller utan Ibrahimovic.
Min syn på den saken är: Ett lag som inte blir bättre av att ha en av det senaste decenniets tre bästa forwards i sitt lag får faktiskt ta och skärpa sig.
Som lag.
