Så sitter jag här på jobbet dagen före julafton – igen! Det är tredje eller fjärde året på raken – minnena är lite mosiga. Är det arbetstid så är det arbetstid!
Det är mörkt och blåsigt ute. Arbetslokalerna ekar tyst och tomt. Mina kollegor har lämnat för att förbereda sig både fysiskt och mentalt för julaftonen.
Jag känner mig också redo faktiskt. Grönkålen har fått den där exakta dosen sirap tidigare i veckan och på fredagsförmiddagen la jag sista handen vid revbenspjällen, välpenslade med glaze a la Leila.
Men som vanligt har jag såklart inte gjort så mycket mer. Jag har en hustru som drar det tunga lasset. Det är jag evigt tacksam för.
Men granen, den får jag ta ansvar för. Och efter lite tjat kom hjälpen från de två – utflugna, nu influgna – döttrarna också i år, så den står nu grön och grann i ett hörn, med julbocken upphängd i toppen. För julstjärnan glömmer jag ju alltid att köpa.
Man kan säga att vi är som en hyfsat fungerande genuin idrottsförening faktiskt. Vi hjälps åt, några gör mer, några mindre. Vi gör det vi tycker är roligt. Några av oss gör också det vi måste (som att städa!)
Att ha familj med alla dess uppgifter är ju ideellt arbete så det bara sjunger om det. Och man får så mycket tillbaka.
jag är än så länge inte jätteorolig för att vi ska gå under på grund av krav eller ambitioner. Vår familj funkar inte så helt enkelt.
Efter många år i kontakt med idrottsrörelsen på ett eller annat sätt så kan jag likna en idrottsförening vid en familj. Det finns 20 000 idrottsföreningar runt om i Sverige. Och de är för många en nästan lika viktig familj som ens egen.
Rollerna finns där; den som vill bestämma, den ensamme som vill träffa folk, den som alltid fixar käket, den som snickrar, den som tränar, den som klagar, den som ser till att ekonomin fungerar, den som tröstar, den som bara är nostalgisk, den som ser möjligheterna...
Det är inte för inte som man talar om Idrottsfamiljen.
Frågan är hur länge de ideella krafterna i familjen håller ihop? Det talas om större och större problem att få stressade och egenfixerade svenskar att ställa upp.
Men jag läste en forskningsrapport från 2016 häromdagen. Den sammanfattade att 600 000 personer engagerar sig ideellt i en idrottsförening och den summan har varit ganska konstant de senaste åren.
Det ger mig hopp, och julens lite mossiga budskap klingar ändå ut från Hallands Nyheters redaktionslokal sent på fredagskvällen; Tänk inte på dig själv, utan på andra.
Och bästa julklappen ni kan ge er Idrottsfamilj är en hjälpande hand.
God jul på er!
