Vi sitter i HK Varbergs kansli i Idrottshallen. Tobbe har tagit med sig fem pärmar med tidningsurklipp som mamma Gun har sparat genom årens gång.
– Jag fick inte med mig alla, mamma har ännu fler hemma, säger Tobbe.
I den första pärmen hittar vi det urklippet som publicerades för nästan exakt tio år sen. Då det blev klart att hemmasonen vände tillbaka till HK Varberg. Fem år i halmstadlaget Drott och spel i dåvarande Elitserien fick räcka.
Hade tröttnat på handbollen
– Jag hade tröttnat lite på handbollen då. De drog ut på förlängningen av kontraktet så jag var lite besviken på dem. Jag hade anbud från några toppklubbar; Ystad, och Kristianstad. Men jag kände att suget inte fanns. Att gå hem till Varberg och se vad som hände där kändes rätt, berättar han.
Att gå från sverigeliten till division två innebar stora kontraster på flera plan.
– Man kom in i det tempot som är. Det var lite lättare att spela både försvar och anfall i division två. Jag gick från att ha en halvtidslön till att få ett litet klädkontrakt. Det var en omställning i sig.
Den första säsongen vann HK Varberg division två och Tobbe började få tillbaka spelsuget.
– Ganska fort kände jag att det var kul igen. Någonstans fanns en tanke om att vi vill uppåt och bli bättre. Men handbollen fanns knappt på kartan i Varberg, då var det bara innebandyn.
Klubben fortsatte att klättra i seriesystemet och debutsäsongen i ettan resulterade i avancemang till Allsvenskan.
Lockade hem varbergare
– Vi märkte ganska omgående att vi var bättre än många lag i serien och förstod att vi skulle ligga högt och ha chans att vinna, säger Tobbe och fortsätter:
– Calle Aronius kom hem. Vi lockade hem varbergare som varit ute. Redan där började det snackas mer handboll. I den sista matchen, seriefinalen mot Alstermo, var det fullt i Idrottshallen, cirka 900 personer.
En ny pärm tas fram. Kontorets väggar pryds av stora bilder med presentationer av HK Varberg-spelare. Bakom honom hänger han själv.
– Då hade vi ett ganska bra lag, Albin (Lagergren) var på väg uppåt. Vi hade också Joseph Davis. Men både jag och Joseph drog på oss skador tidigt på säsongen. Hade vi varit friska, hade vi varit på den övre halvan, säger han om Allsvenskan och säsongen 12/13.
Men vid sidan av planen gick föreningen en jobbig kamp enligt HKV-veteranen.
Stort minusresultat
– Jag tror vi hade ett minusresultat på 700 000 kronor. Grejen var att när vi flyttade från Idrottshallen, var hyran per match i Sparbankshallen 17 000 kronor. Med 300-400 på läktaren säger det säg självt att det inte var lätt att bedriva något där.
Övre halvan-placeringen uteblev och det blev kvalspel mot Anderstorp som besegrades i två matcher.
– Vi spelade i Brearedshallen för att få bättre inramning.
Under den andra säsongen i Allsvenskan värvades bland annat Jonathan Tygesen in, men samtidigt försvann både Albin Lagergren och Joseph Davis. Bengtsson berättar om flera olika roller i klubben som han hade under de första åren efter återkomsten.
– Man blev ganska fort involverad och kollade vilka spelare som fanns och vad man kunde värva. Klubben var inte stor. Det fanns en styrelse, men det andra sportsliga sköttes av allt möjligt folk.
Jag skulle kanske varit mer egoistisk, men jag ångrar inte idag att jag stannande.
Målsättningen var att hålla sig kvar och även denna säsong blev det kvalspel mot Anderstorp med samma utgång. Därefter kunde hans andra sejour i Varberg tagit slut.
– Jag fick ett bra anbud från Alingsås med en 50-procentig tjänst och resten handboll. Kontraktet var 1+1. Jag var uppe och träffade dem och kunde skriva på om jag ville.
Mästarna ville ha honom
De regerande svenska mästarna ville ha hans signatur. Tankarna snurrade. Tre år tidigare, 2011, hade familjen köpt hus i Varberg.
– Skulle vi hyra ut huset? Sälja det? Ville man satsa långsiktigt och bli kvar där fem, sex år? Men jag kände att det var något på gång här i Varberg och ville inte lämna det som höll på att byggas upp. Jag skulle kanske varit mer egoistisk, men jag ångrar inte idag att jag stannande.
Klubben hade fått lite bättre ordning på ekonomin. Då anslöt Hasse Karlsson som spelande tränare.
– Det var den första värvningen vi gjorde av ett stort namn för att ta nästa steg. Han hade spelat i Drott, Ystad och Danmark.
Laget spelade i Sparbankshallen, men på grund av andra arrangemang fick man flytta till Idrottshallen i derbyt mot Aranäs efter en godkänd dispens.
Bättre i Idrottshallen
– Vi fick stordäng med elva mål. Men Idrottshallen är Idrottshallen. Det var en speciell känsla att spela här. När det var fullt var det ett tryck man sällan kan uppleva. Man kommer så nära inpå planen. Så är det tyvärr inte riktigt i Sparbankshallen.
Även denna säsong blev det kvalspel. Men i den första matchen mot Linköping var Tobbe inte med. Han minns tillbaka.
– Vi skulle få vårt första barn och jag var i valet och kvalet om jag skulle åka. Men jag stannade hemma och vi förlorade den matchen. Vi fick åka in till BB på natten, då sa jag till min sambo Johanna att jag hade hunnit hem, säger Tobbe och ler brett.
Revanschlustan var stor i den efterföljande kvaldrabbningen och Tobbe stänkte in tolv bollar.
– Sen vann vi den avgörande matchen hemma med 29-27.
Daniel Lindgren anslöt
Känslan av att gång på gång spela negativt kval skapade frågetecken för satsningen. Men de skulle rätas ut när ännu en hemvändare anslöt, Daniel Lindgren.
– Han var Handbollsligans bästa försvarsspelare.
Laget låg femma efter 17 spelade matcher. Man var uppe och nosade på toppen och med två matcher kvar hade laget tre poäng upp till en kvalplats. Men med förlusten mot Helsingborg försvann chanserna till positivt kval.
– Då började man ändå tro på det igen. Att på ett år gå från att kvala neråt till att nästan kvala uppåt fick oss att inse att bara små detaljer behövde förändras, säger Bengtsson om säsongen som slutade med en sjätteplats.
Framgång föder framgång brukar man säga. Att HK Varberg hade förflyttat sig från bottenskiktet till den övre halvan märktes under säsongen 2016/17.
– Det började snackas mer handboll i stan. Det var mer än både innebandy och fotboll. Det kom mycket folk och kollade. Sponsorerna blev fler och organisationen blev större, säger Tobbe och fortsätter:
Föreningen hade tagit klivet
– Vi hade tagit klivet från en liten förening till en lite mer proffsigare klubb. Klubben hade hängt med och hade koll på ekonomin. Det var spelare på högre nivå som ville komma hit. Innan tog vi spelare från lägre divisioner och fick jaga nyförvärv med ljus och lykta.
Säsongens höjdpunkt för honom personligen var mötet med hans gamla klubb, Drott.
– Det var häftigt. Man hade gjort många matcher där och man kände mycket folk. Vi låg under hela matchen och vände i slutet till seger med 26-25.
Under sin långa karriär säger han att han tvekat många gånger. Ett sådant tillfälle var inför säsongen 2017/18.
– Då hade vi fått vårt andra barn. Jag kände att suget fortfarande fanns där, men tiden var det man funderade mest kring.
Som alla vet blev det en fortsättning. Målsättningen var att bli sämst fyra och nå kval. Andraplatsen säkrades med två omgångar kvar. Kvalet mot Karlskrona gick till en femte och avgörande match, som slutade med ett nederlag med sex bollar.
Väldigt nära uppflyttning
– Det var fruktansvärt surt. Vi var inte långt ifrån. Men jag tror inte vi var redo det året. Jag tror att det var bra för klubben att det tog ett år till innan vi gick upp.
Och resten är historia.
– Det har varit fantastiskt, att ha fått göra resan från division två till Handbollsligan. Det var en dröm som blev förverkligad.
Hur stolt är du över att ha gjort den här resan?
– Jag kan absolut säga att jag är en starkt bidragande faktor till att den har gått att genomföra. Som Calle sa när vi gick upp förra året, jag och Danne offrade våra egna karriärer. Jag hade kunnat välja pengarna i en annan svensk klubb eller utomlands, men jag har velat detta för mig och klubben.
Det finns ingen bitterhet i Tobbe Bengtssons kropp, men där finns någon sorts tagg som skaver en aning när han tänker tillbaka på det senaste årtiondet.
– Jag hade önskat att satsningen hade kommit kanske två år tidigare, för min egen del. Det var många år som skulle göra något, men det kom ingen satsning. Känslan var lite "det får gå som det går". Det var först när Daniel kom hem som det blev på allvar.
Från ideell segrar i Allsvenskan till mängder av förluster i Handbollsligan var mentalt tufft.
– Men vi hade en väldigt bra lagsammanhållning hela året och det var tack vare den vi lyckades ta de viktiga poängen på slutet. Hade vi inte tagit den där sista poängen mot RIK hade inte Varberg varit i Handbollsligan denna säsong. När laget fick stanna kvar var det lättare att lägga skorna på hyllan. Det var ett bra avslut, säger Tobbe.
