I kölvattnet av fotbolls-VM 1958, där Sverige spelade en historisk final mot Brasilien, växte föreningen Konspiration 58 fram. Föreningens ordförande, arkivarien Bror Jacques de Wærn, tog fram bevis som pekar på att VM 1958 inte genomfördes i Sverige utan iscensattes av västliga underrättelsetjänster i samarbete med tv-industrin och Fifa.
Med andra ord var det ett gigantiskt luftslott, en mediekapplöpning och ett led i kalla kriget då USA behövde testa tv:s förmåga att påverka folk.
Häromveckan visade SVT återigen den kultförklarade dokumentären av Johan Löfstedt. En dokumentär som behandlar diskussionen huruvida VM ägde rum 1958 eller inte. Bevisen som de Wærn och hans sympatisörer har till sitt förfogade påstås vara porträtterade i boken ”The Football Conspiracy – the truth behind World Cup 1958”.
Bland annat ska det gå att läsa om två byggnader som står till vänster i bild utanför Ullevi. Dessa byggnader finns inte utanför Ullevi, men däremot återfinns de i New York. Dessutom har historierevisionisten gjort noggranna uträkningar som visar att solskuggor från spelarna föll på orimliga sätt för att ha varit spelade i Sverige.
Första gången jag såg dokumentären var 2002 – och som 12-åring trodde jag på riktigt att konspirationsföreningen fanns. Jag förstod inte hur man kunde tro på den ”konstige farbrorn” – men det visade sig att jag var naiv.
Dokumentärfilmen är – om ni inte känner till det – fiktiv. Det finns ingen konspirationsförening som motbevisar VM 1958, även om dokumentären är väldigt bra gjord och verkar trovärdig. Den har visats flera gånger på festivaler världen över och en mängd lärare både i Sverige och utomlands använder sig av filmen för att undervisa och skapa diskussion kring teman som kritiskt tänkande, källkritik och historievisionism.
Meningen är att idén ska planteras i ens huvud att kolla upp allt man hör, och inte bara lita på det för att det framförs av någon som hävdar sig vara en auktoritet. Dokumentären, där fotbollslegendarer som Agne Simonsson, Kurt Hamrin och Sigge Parling medverkar, har flera drag av diskret komedi i likhet med andra fiktiva dokumentärfilmer.
Har ni inte sett den tycker jag att ni ska avvara en halvtimme och kolla på den, om inte annat för att dokumentären är väldigt underhållande – och bevisligen lika lärorik.
