Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Steg för steg har Jessica hittat ett sätt att hantera sin adhd

Funktionsnedsättning eller superkraft? Adhd syns inte alltid utåt. Men inombords kan det vara kaos.
- Jag vet inte hur det hade slutat utan fotbollen. Den har varit min räddning, säger Jessica Julin.

Den tibetanska terriern Bruno smyger nyfiket men väluppfostrat fram på golvet i den ljusa lägenheten. På väggen vid köksbordet hänger en tavla med texten: ”Welcome to the city of champions”. Här i Alingsås bor den tidigare fotbollsstjärnan Jessica Julin och hennes sambo Emelie Johansson.

Jessica Julin har varit motor på Kopparbergs/Göteborgs mittfält, i AIK och Stattena, men karriärens topp var ändå i mitten av 2000-talet. Då vann hon Uefa Womens Cup 2004 med ett stjärnspäckat Umeå IK, och EM-brons med Finland 2005.

– Det var fantastiskt. Vi kom trea i ett stort mästerskap där ingen trodde på oss, säger Jessica Julin som 2012 fick sitt första huvudtränaruppdrag i IF Böljan Falkenberg.

Den bästa leksak hon haft i livet är utan tvekan fotbollen.

– Jag sprang efter en boll innan jag kunde gå brukar mamma säga, säger Jessica som växte upp i Jakobstad i Finland och hade en väldigt aktiv barndom.

Hennes syster Jenny betydde mycket. De delade rum i arton års tid.

– Som för alla 70- och 80-talister var man ute och lekte i villaområdet eller sprang i skogen. På vintern blev det hockey på skridskobanan. Man var aldrig stilla. Jag älskade längdskidor, men fotbollen var nummer ett, minns Jessica.

Jessica Julin har spelat 118 landskamper

I ryggsäcken har Jessica även en kavalkad av landskamper.

– 118. Jag brukar få höra det. Speciellt sen jag flyttade till Alingsås, men för mig är det bara en siffra. Det visar väl att man haft en lång landslagskarriär. Ibland önskar jag att jag börjat senare och haft motivationen att fortsätta längre. Men jag kände mig klar som 30-åring.

Men den här dagen är inte karriären främst i fokus.

Utan fyra bokstäver.

Och hur man tacklar adhd, både som individ men också folk runt omkring.

Jessica Julin vände sig till vårdcentralen i Alingsås 2017. Och för två år sedan hos We Mind i Göteborg blev hennes utredning klar. Då hade ”Jessi” tagit ett pausår från fotbollen.

– Det blev fullständig katastrof. Efteråt har jag sagt och känt att jag alltid kommer behöva ha fotboll i mitt liv. Det fanns inget som gav mig stimulans. Ett tag hade jag fem jobb, men det var ändå inte nog.

Emelie Johansson instämmer:

– Det var intensivt med mycket känslor rent generellt. Jag tänkte att det går väl över. Du hittar något annat.

Det blev fullständig katastrof. Efteråt har jag sagt och känt att jag alltid kommer behöva fotboll i mitt liv

Jessica fortsätter:

– När jag började med fotboll igen var det självklart. Min hjärna fick vad den behövde. Det är svårt att beskriva, men jag tror det blir ännu starkare när man har adhd, det blir som en medicin för hjärnan som är svår att vara utan.

– Man får också ett fantastiskt fokus och ser allt klart inom sporten och laget. Mer grejer än en normal hjärna.

Utredningen var noggrann och gick in på djupet, från barndom till vuxen ålder. Det var en lång process.

– Det gav massa svar. Jag tänkte väl att alla har väl så här mycket känslor. Jag har inte vetat annat. Nu har jag kunnat sortera och jobba med verktyg. Jag vill därför hjälpa andra som inte hittat verktyg, som hamnat snett i livet, och dämpar det med till exempel droger. Det finns hjälp och du har rätt att vara dig själv. Ibland kan jag fundera: varför är jag den udda? Varför ska jag göra som ni? Varför gör inte ni som jag?

Mamma Eila beskriver, som så många andra, sin dotter som oerhört lugn.

– Hon brusar väldigt sällan upp. Men när hon blir arg då blir hon jättearg. Sen måste jag säga att hon är fruktansvärt ärlig. Jessica säger saker rakt ut, som man alla gånger inte vill höra, men aldrig på ett ofint sätt.

Eila jobbar själv inom småbarnspedagogik men har aldrig tänkt att Jessica kunde ha adhd.

– Inte på det viset. Visst, hon var enormt envis, tyvärr har vi det i generna, målinriktad har hon varit sen hon var liten.

Sofia Almryd Andersson, tidigare lagkompis i Stattena 2009, säger så här om sin vän:

– Jag har alltid upplevt Jessica som en lugn person - men rastlös i det privata. Hon behöver stimulansen från fotbollen, annars mår hon inte bra. Hon bryr sig om personer men behöver också egentid, säger Sofia och understryker:

– Jag tycker inte om att sätta diagnoser på folk. ”Jessi” är speciell på sitt och när man väl började prata om det här tänkte man att det kanske är något sånt, men det har inte stört vår relation.

En av Jessicas närmaste vänner är Frida Östberg, tidigare lagkompis i Umeå IK, expertkommentator på SVT och deltagare i nästa upplaga av ”Mästarnas mästare”. Deras vägar korsades första gången 1997.

– Jag och ”Jessi” fick bra kontakt från början. Jag upplevde henne som tystlåten och iakttagande. Hon var inte den som tog plats i omklädningsrummet, utan hon var den mer stillsamma i bakgrunden. En varm person och seriös i sin satsning, så var det med många spelare i Umeå.

– Socialt var hon kanske mer orolig, men träningsmässigt - alltid professionell, säger Frida Östberg.

När fick du beskedet om Jessicas adhd?

– I samma veva som hon fick det. Och för min del är jag bara glad för hennes skull om hon mår bättre och får hjälp. Det förändrar inte hur jag ser på ”Jessi”, annat än att hon är lugnare och fått en bättre balans i livet.

”Viktigt att hitta sin passion”

Jessica Julin säger att det inte behöver vara kört för att man har adhd. Det kanske bästa exemplet är Michael Phelps som blev världens bästa simmare när man slängde ner honom i en bassäng.

– Det är viktigt att hitta sin passion, om man har diagnosen, så det inte blir en destruktiv livsstil för att dämpa stimulansbehovet, säger Jessica.

Sambon Emelie inflikar:

– Jag har pluggat själv och har ganska bra koll på adhd. Det är en superstyrka om man hittar rätt redskap. Tar man bort något som ger dig något, om det inte finns, då är du på hal is.

Sociala sammanhang kan bli en prövning för Jessica. Emelie minns en gång när paret skulle träffa en av Jessicas kompisar.

– Jag hade aldrig träffat henne. Du hade kört ett träningspass på dagen, sen på kvällen när vi skulle käka ost och klockan var halv nio sa du plötsligt: ”nu måste jag gå och träna”.

Jessica minns också händelsen.

– Jag fick inte in något av vad de sa. Jag kunde inte sitta kvar i soffan, men jag mådde inte bra heller när jag var på gymmet. Jag tänkte, så här kan jag inte ha det när jag är 70 år.

Emelies stora tålamod - och förmåga att utmana och ställa krav, har varit till stor hjälp.

– Det har betytt allt. Emelie nöjer sig inte. Hon vill och kräver att jag utvecklas. Jag får inte ha adhd som skydd. Hon utmanar mig i vardagen att bli bättre.

Sinnestillståndet blir glasklart när Jessica berättar om ett ögonblick under en semester på Fuenteventura.

– Jag såg två små myror som sakta gick bredvid varandra. Två meter ifrån låg en myrstack. Jag sa till Emelie: ”de där är din hjärna och den där (myrstacken) är min”. Det är inte lätt att leva med en person som känner jättemycket och har svårt att lyssna, men all cred att hon står kvar, säger Julin.

Rastlöshet, koncentrationssvårigheter och impulsivitet är några delar i adhd. Då finns det olika saker som Jessica lagt sin energi på för att hantera det.

För några år sedan deltog hon i en bodyfitness-tävling som nyinflyttad till Alingsås. Det var hennes stora dröm ända sen hon som sexåring hängde med sin pappa Markku till gymmet.

Nyåret 2001 blev också speciellt. Jessica firade till klockan fyra på morgonen i Jakobstad.

– Då sa jag till min kompis Maria att ”vi springer ett maraton imorgon”. Hon hade en korsbandsskada och fick cykla, men nio på morgonen stod jag på torget i snöstorm. Och jag sprang 4,2 mil, säger Jessica med stolthet i rösten.

Det blev ett maraton till. Till förmån för cancerfonden. På ett gym i Falkenberg.

– Det var storm ute, men jag hade ju sagt att jag skulle springa. Det blev på crossfitgymmet istället med dålig luft och 3,4 i lutning. Till sist såg jag stjärnor. Det var det sjukaste jag gjort, en upplevelse jag inte rekommenderar någon.

Planerar ett nytt lopp

Jessica planerar för ett nytt lopp.

– För välgörenhet. Man kan göra mycket själv, man behöver inte ha en organisation som gör det. Och jag behöver något nytt - ett mål. Jag älskar att testa kroppen. Vi kan så mycket mer än vi tror.

Men det kan också bli för mycket.

– Jag hade precis börjat jobba igen på killhemmet och det blev en läxa. Det tror jag att jag har lärt mig, säger Jessica som just nu är sjukskriven.

Hon arbetar med ungdomar från fjorton till arton år.

– Det är allt från städning till djupa samtal. Jag ger en del extra utanför jobbet för jag vet att det betyder mycket för dem, men jag tog för mycket av mitt eget liv.

Vad möter du där?

– Ungdomar som inte mår superbra i dag. De behöver hjälp och där kan idrotten vara en hjälpande hand. Det har gått så långt att jag är nöjd varje gång jag ser en junior på en fotbollsträning och inte inne i Göteborg i Nordstan.

Nu har dock Jessica något annat på gång.

– Jag har fått söka mig fram till en vardag där jag kunnat landa. Nu pluggar jag till mental coach. Det är mitt nästa ”call”. Personlig utveckling är ett ämne som jag tycker skulle tas in i skolvärlden. Vi lär oss räkna, kemi, biologi, hur man gör mat, men inte om sin egen personlighet och vad vi vill.

Det har gått så långt att jag är nöjd varje gång jag ser en junior på en fotbollsträning och inte inne i Göteborg i Nordstan

På fotbollsplanen har det hänt att det brunnit till.

– Jag har aldrig fått gult kort för en tackling, det är mer snack med domaren. Fotbollen betyder livet när man spelar. När man hänger upp tröjan ska man känna att man gett allt.

– Men när jag fått två gula för snack, då är jag tyst.

Idag spelar Jessica Julin i Alingsås KIK. De hade nyligen säsongens sista match. Domaren kallade till sig henne.

– Vad har jag gjort? tänkte jag.

– Han ville bara berömma henne, säger Emelie.

– Jag har aldrig sett det. Här kommer han och stod nära. Jag tänkte ju på corona och ”håll avstånd”, men han ville bara säga positiva grejer, säger ”Jessi”.

Var det någon som bromsade dig när det blev för mycket träning, exempelvis i Umeå?

– Emelie är ju alltid jätterak, men på den tiden när Frida Östberg kände att jag var inne på fel stig, då var hon direkt där och kunde till och med bli arg på mig.

Jessica Julin har som sagt även varit tränare. Bland annat i Böljan Falkenberg. I vanliga fall brukar hon ha besvär att passa tider. Men inte när det är kopplat till fotbollen.

– Jag har haft mardröm om att jag glömmer fotbollsskor eller kommer för sent. Så är det än i dag när vi har match. Då är jag hellre där en kvart innan eller nästan en halvtimme.

Kiks damlag blev femma i division 2 den här säsongen. Det är en dam- och flickfotbollsklubb med 220 medlemmar. Klubbhuset ska rivas. Ett nytt ska byggas. På lagets sista träning efter seriens slut öser regnet ner på Noltorpsvallen.

Linnéa Axede, 23, har spelat i Kik sedan hon var tio år med undantag för ett år hos grannklubben Holmalund. Hon spelar på innermittfältet bredvid Jessica.

– Det är tryggt att ha en sån rutinerad person kring sig. Man litar på henne i defensiven och i löpningarna offensivt. Vi har fått till det bra.

Hur upplever du henne?

– Det är helheten hur hon är. Taktiskt smart fotbollsmässigt. Hon ger alltid hundra procent. Det finns inte en minut där hon svajar rent mentalt.

Kan hon bli förbannad?

– Hon kan tappa humöret, men det är inte för ett felpass eller om någon missar mål. Det är om någon inte ger hundra procent.

Hur mycket vet du om hennes adhd?

– Lite grann. Jag uppfattar det väl som hon får ut det på planen med full speed och hon är bäst på fysträningen, där är hon alltid etta - fast hon är äldst i laget. Jag tror det sitter i huvudet, hon behöver sitt mentala space, medan vi andra sitter och umgås.

Jessica Julin fyller 42 år i december. Oavsett diagnos eller inte så vill hon inte följa normen.

– För det är normen som gör att många drömmer aldrig blir verklighet. Jag vill pusha alla att köra sitt.