Sara Nilsson är Varberg kommuns första kvinnliga fotbollsproffs efter Amelie Rybeck som spelade både i Stabaek och Lyon. Serie A startar igen den 16 januari. Då möter hennes lag Pink Bari på bortaplan.
Hon har firat jul hos mamma Carina i Derome. Brorsan Alexander bor inne i Varberg.
– Och min pappa (Thomas) är i Malmö. Man vill vara med familjen, det är därför man åker hem, säger Sara Nilsson och tillägger:
– Det är lite speciellt, man får vara försiktig: träffas utomhus och inte så många. Det är inte som andra år.
Sara har också hunnit träffa bekanta.
– Jag har kompisar från Derome och Veddige och har kontakt med dem jag spelade med då. Men mina närmaste kompisar spelar mest innebandy nu, säger Sara och nämner Evelina Henriksson och Caroline Gunnarsson.
Nilsson har ofta kontakt med sin familj - på distans.
– Man kan ta en kaffe efter deras jobb och ha videosamtal. Det är ändå kul. Mamma, pappa och farmor och farfar är supersupportrar och följer mig. De har verkligen koll. De har köpt abonnemang så även farmor och farfar kollar på matcherna.
Här får Sara en ärlig bild hur hon sköter sig på planen.
– Jag snackar med pappa efter matcherna och man kan ändå vara öppen eftersom han följt ens karriär hela tiden. Han vet när man gör en bra match, men också när det inte går så bra. Det vill man också höra - men mest stöd.
Florentia San Gimignano grundades 2015. Hon skrev på för klubben och flyttade ner i våras men hann inte spela mer än fem matcher innan det var dags att åka hem. Serien ställdes in på grund av pandemin.
Nu är hon inne på andra vändan.
– Jag har ju lite mer koll på allting nu, man känner sig lite bekväm. Samtidigt har det kommit in nya spelare. Tränarna är de samma och det känns som en trygghet. Jag gillar verkligen dem.
Kvinnliga coacher
Tränartrion består av Stefano Carobbi, Giulia Domenichetti och Elizabeth Tona.
– Stefano är huvudtränare men de tre delar på det. Det märks att Giulia och Elizabeth har spelat själva. Det slutade för bara ett år sen. De har inte så lång erfarenhet av att vara tränare. Å andra sidan har de stor förståelse för spelarnas perspektiv. De kompletterar varandra.
– Giulia och Elizabeth är de skickligaste tränarna jag har haft. Man ser passionen och engagemanget. Det är mer än i de miljöer jag varit i innan. De vill så mycket och kan lägga så mycket tid - för att det är deras hundraprocentiga jobb. Innan har alla mina tränare haft andra jobb vid sidan av.
Jodå, Sara har koll på vilka hon hade den första tiden i Derome BK.
– Glenn Lilja och Ulf Steen var en tränarduo som gjorde mycket för många av oss i det laget. Det var väl med från man var nio till 13 år.
Och det som sägs i tidiga år brukar ofta fastna.
– Jag vet att Glenn alltid sa: ”den som springer mest vinner mest”. Och en av mina styrkor är att jag springer mycket. Det kan jag ha tagit med mig och det ska han ha cred för. Jag har fortfarande kontakt med ”Uffe”. Han är pappa till en av mina kompisar.
För Sara betyder det mycket att kunna satsa fullt ut på fotbollen.
– Lägenhet och allt som behövs står klubben för. Vi har träningar varje dag. Nu under en period har vi flyttat träningarna till eftermiddagarna då det är varmast. Tidigare var det nio på morgonen, när det är som kallast. Man får tänka lite på värmen.
Jonna Dahlberg, från Örebro, och schweiziskan Seraina Friedli, är spelarna hon delar lägenhet med.
– Vi pratar engelska, sen får Seraina lära sig lite svenska ibland...
I kontraktet med klubben ingår språklektioner i italienska.
– Språket används på träningar och det börjar komma ganska naturligt. Jag gillar språk.
Sara Nilsson får ofta frågan i intervjuer vad ligan håller för klass, men hon vill inte jämföra med till exempel Damallsvenskan.
– Det är svårt tycker jag. Juventus förlorade mot Lyon i Champions League, men i första matchen spelade de jämnt med världens bästa lag. Vissa grejer, organisationsmässigt och faciliteter och generellt sett är det bättre planer i Sverige. Men i Italien vill folk! Det investeras och man känner verkligen att fotbollen är en stor del av allas liv. Det är häftigt att vara med om det, oavsett om det är dam- eller herrfotboll.
Lagets arena heter Santa Lucia och tar in några tusen åskådare. I våras, innan pandemin, var den fullsatt.
– Och nu utanför arenan, varje match så är det ett gäng 16-åriga killar som hörs. De är våra fans. Det har man inte upplevt här innan, att få den uppmärksamheten. Man snackar ju med folk och lär faktiskt känna dem.
I San Gimignano, söder om Florens, bor cirka 6000 invånare. Det ligger mitt i Unescos världsarv.
– Det är en speciell plats att bo på med alla vingårdar runt omkring, naturen och alla färgerna.
Känner du att det är tryggare plats än om du bott i en storstad med tanke på covid-19?
– Jo, men det skulle jag säga. Det är lite friare. Du kan ge dig ut och springa sen är du plötsligt helt ensam på en landsväg. Det kan vara svårt i en storstad.
– Just nu är det färre med folk, men i vanliga fall är väldigt mycket turister här.
Sara Nilsson har inte satt någon gräns för när karriären tar slut.
– Jag har alltid haft som mål att spela så länge jag tycker det är kul. Den dagen det inte ger mig något, då slutar jag. Än är fotboll det roligaste jag vet och då fortsätter jag.
Hon fortsätter:
– Man utvecklas som fotbollsspelare och sen är jag en person som gillar utmaningar, träffa nya människor och upptäcka nya platser, så det passar mig att göra något sånt här.
Den dagen skorna åker upp på hyllan har hon en bra grund att stå på: en femårig masterexamen i International Business and trade från Handels i Göteborg.
– Kollar man på de dagar jag har nu jämfört med hur det sett ut senaste fem åren är det skillnad. Man gick upp klockan sju till skolan eller jobbet, sen direkt till träningen och var hemma halv tio på kvällen. Man bara körde på. Nu när man kan reflektera så tänker man: ”hur fasen orkade jag med det”?
Vem vet, kanske får vi se Sara styra upp ekonomin i någon klubb ute i Europa i efter fotbollskarriären?
– Klart det kliar i fingrarna. Jag är van att göra många grejer. Just nu vill jag bara köra på med fotbollen, men man vet aldrig vilka dörrar som öppnas i framtiden.
