HBK-ikonen gör succé igen – vid sidan av planen

– Om jag är förvånad över att det har gått så bra? Både ja och nej. Nej, när det gäller oss själva eftersom känslan är att vi har Allsvenskans bästa grundspel. Och ja sett till hur svårt även storlagen har haft att hantera vårt sätt att spela. Om det sedan är ett underbetyg till dom eller ett överbetyg till oss får andra bedöma, säger Petter om femteplatsen och den underhållande fotbollen, där bara Malmö FF och IFK Norrköping har gjort fler mål.

Vi sitter på verandan till huset i Sunnersta en mil söder om Uppsala. En idyll omgiven av skog med bara en längre utspark till Mälaren och en av vikarna nedanför backen.

Här bor han med sin fru sedan 2004, Anna, sönerna Oscar, 15 och Victor, 12 samt hunden Sigge, en treårig flatcoat retriever.

– Det är som att bo på landet, men när man ska in till jobbet på Studenternas märks det att Uppsala är en storstad. I Söderhamn och Halmstad tog det kanske tio minuter när man skulle ta sig någonstans, men här tar det en halvtimme och ibland mer, säger han och dukar fram fika.

Det vackra huset med snickarglädje skulle kunna vara byggt kring förra sekelskiftet, men är ritat och uppfört – 1996. Sedan familjen Hansson köpte det har man ”bara byggt till lite på baksidan” – det vill säga, en pool och ett poolhus som självklart kompletteras med ett fotbollsmål i trädgården...

– Det var den förre ägaren som ritade och byggde det. Så vi föll direkt när han skulle sälja det.

Tröttnade på fotbollen

Året var 2012. Proffskarriären med franska AC Monaco som sista anhalt var avslutad och nu skulle familjen flytta hem.

– Det stod mellan Halmstad, Uppsala och Gävle. Men eftersom både Anna och jag kommer från Söderhamn så tyckte vi att det var lite långt från Halmstad. Och eftersom brorsan bodde i Sunnersta blev det här, förklarar han.

Samtidigt hade Petter tagit ett beslut efter ett kort gästspel i division 4-laget Sunnersta:

– Jag skulle lägga av med fotbollen. Helt. Jag tränade ju grabbarnas lag i Sunnersta, men absolut inget mer. Jag var trött på den.

Men så blev det inte.

I dag skulle jag så småningom kunna tänka mig att bli tränare. Men inte nu. Jag trivs alldeles för bra med det jobb jag har.

– Nej, när Sirius fick veta att jag skulle flytta hit ville de från början att jag skulle fortsätta spela. Men för mig var det aldrig ens en fråga och därför blev det tyst ett tag.

Tills Petter började arbeta på Fyrisgårdens fritis och ungdomar med funktionsvariationer.

– Det var någon som föreslog att vi skulle starta upp ett fotbollsprojekt där och sedan har det rullat på.

Jodå, projektet blev Fyrisbollen som så småningom bytte namn till Sirius-bollen. Kontakten med klubben återupptogs och 2013 blev Petter ansvarig för U19-laget för att 2017 bli akademichef.

Dessutom blev han alltmer involverad i A-laget där han nu vid varje hemmamatch hjälper till med matchanalyserna från läktaren och även hoppar in på bänken bredvid Henrik Rydström när så krävs.

Aptiten på fotboll har helt enkelt återvänt.

– Ja, i dag skulle jag så småningom kunna tänka mig att bli tränare. Men inte nu. Jag trivs alldeles för bra med det jobb jag har.

Såg inte Janne som förbundskapten

Fem spelare från den egna akademin har lyfts upp i A-truppen – något som Petter är stolt över.

– Det visar att vi är på rätt väg och ett drömscenario är förstås att merparten av spelarna så småningom ska komma från de egna leden. Vi startade ju en process redan i fjol, där vi ville ha in en annan typ av spelare som passade in i vårt nya sätt att spela. Rörliga, kvicka att förflytta sig, unga och nyfikna att lära sig. Och det börjar ju redan ge resultat.

Fast jag tror inte att Janne kunde se mig som en blivande landslagsspelare heller efter de första träningarna.

Du hade Janne Andersson som assisterande tränare i HBK under två år. Kunde du se honom som en blivande förbundskapten då?

– Nähä, du, skrattar Petter.

Du skrattar...?

– Ja, Janne hade fattat varför. För mig var Janne assisterande, det var han man skojade och käftade med och det var han som var länken till Tom (Prahl). Fast jag tror inte att Janne kunde se mig som en blivande landslagsspelare heller efter de första träningarna. Men han har gjort det sjukt bra, säger han.

Och Halmstad och HBK har den forne mittbacken inte glömt.

– Nej, nej! Det var där som allting började för mig. Jag brukar vara där varje sommar på utvecklingslägret på Sannarp, men det blev ju tyvärr ingenting av det i år.

Firar midsommar med HBK-kompisarna

– Sedan har jag kontakt med Robban (kollegan Nordström) och Stefan (Selakovic), Tommy (Jönsson) och jag brukar fira midsommar ihop varje år med våra familjer hemma hos Stefan i Onsala.

Att HBK ligger tvåa i Superettan har han också koll på.

– Ja, resultaten följer jag varje match och när jag kan så tittar jag på någon match på Dplay som mot Dalkurd. Det ser bra och stabilt ut. Och tänk om HBK går upp, samtidigt som Varberg och Falkenberg klarar sig kvar, vilket inte alls är någon utopi – då är det dags att måla om fotbollskartan med Halland som ett av de ledande distrikten.

Petter har jobbat på under pandemin

Huset ligger lite avskilt så familjen har inte känt av den pågående coronapandemin så mycket.

– Nej, dels jobbar Anna som förskollärare som har haft öppet och jag jobbar ju mest med ungdomar, där vi också har fått köra på. Men vi följer alla rekommendationer och – jo, förresten. En sak har jag upptäckt; Hur jävla dålig man har varit på att tvätta händerna innan. För jag har aldrig varit så frisk som nu.

Golfklubborna är lagda på hyllan, ”inget för mig”. Nu är det padel, familjen och promenader med hunden Sigge som upptar tiden.

Det är väl inte lätt att ha pappa som tränare

Och så fotbollen då där Oscar spelar handboll i UOK och fotboll i Sunnersta liksom lillebrorsan Victor med pappa som tränare.

Går de i dina fotspår?

– Njae, Oscar är visserligen mittback som jag och samma spelartyp. Ingen tekniker direkt även om han gjorde ett fantastiskt mål senast när han dribblade sig fri från eget straffområde. Men då hade han släppt markeringen på både första och andra målet, vilket jag påtalade. Så det är väl inte lätt att ha pappa som tränare, skrattar Petter.

– Men om de vill satsa på fotbollen eller något annat – det måste de själva få bestämma.

TEXT

Jan-Owe Wikström

jow@hallandsposten.se