Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Framtidens fotbollsfester utan Fifa?

Fotboll är drömmarnas idrott, mästerskap dess scen. Så varför inte drömma om en svensk EM-medalj – och ett VM utan Fifa?

Just som den svenska EM-truppen, den med alla framtidsnamn såsom John Guidetti, Isaac Kiese Thelin och Ludwig Augustinsson, presenterades på Norra Latin, framkom uppgifter om ett Uefakryddat världsmästerskap för seniorer, utan afrikanska, asiatiska och nordamerikanska lag, men väl med Brasilien, Argentina och Uruguay på startlinjen.

Som en markering.

Som en dröm.

Och som en sannolik utopi, men rätt uppfriskande och helt i linje med de skrämskott och motdrag som framfördes i samband med Fifakongressen i fredags.

Endast med frön sådda kan träd växa. Jag gillar det europeiska fotbollförbundets skarpa linje mot Sepp Blatter och jag uppskattar danske Allan Hansens förslag om ett nytt VM-upplägg.

Utan drömmar dör fotbollen, utan mästerskap dör drömmen och med en sådan utveckling försvinner möjligheten för framtidens spelare, som de kommande U21-profilerna, att växa in i sina nya, rymligare kostymer.

Vi pratar ofta, allt oftare, om svensk fotbolls framtid, om vår möjlighet att hålla jämna steg med de bästa. På klubbsidan skiljer redan galaxer även om Malmö FF inklämt i ett minimalt rymdskepp förde Sverige ljusår närmare de bästa i höstas.

Nu, med strålkastaren tänd, riktas ljuset mot Tjeckien och framtidens VM-spelare. Det vankas fest, det bjuds på möjligheter och det byggs broar.

För att sammanfatta de svenska möjligheterna: Kunde vi ta Frankrike med trikolor och allt är Dödens grupp faktiskt mänsklig. Eller åtminstone möjlig.

Bakom varje framgång, som Tommy Svenssons med VM-truppen 1994, eller Tommy Söderbergs med EM-gruppen 2004, krävs ett mod större än vanligt och en tro starkare än normalt.

Uträknade lag och tränare har i den svenska idrottshistorien stått för de största bragderna. Tro – på den faktiska förmågan. Lita – till den egna taktiken. Och ge. Aldrig. Upp.

Det blir mitt enkla EM-koncept där Italien, England och Portugal blir möjliga högtidsstunder för ”oss fotbollsälskare”.

Lika mycket handlar Europamästerskapet i Olomouc och Prag om att brösta upp oss och bygga vidare på den ungdomliga framgångsvåg som inleddes under U17-VM i Förenade Arabemiraten 2013.

Och vips … så har vi vår landslagsstomme igen.