Varbergs Bois gjorde klart med två blixtnabba lån från Kalmar FF precis innan man stack på träningsläger. Nu är Lumala Abdu och Sebastian Starke Hedlund inkvarterade hos Bois-supportern Jan Johansson på Handelsgatan 24, i alla fall fram till fjärde april.
– Då får jag min etta, som ligger nära centrum, säger Lumala Abdu innan han börjar berätta om sin bakgrund - en resa som började i byn Kataba i Uganda.
Mamman dog tidigt. Pappan har han inte haft någon kontakt med. Det var mormor som fick ta hand om Lumala Abdu. Hon skickade honom till slut till Sverige. 2013, när han var sexton år landade han på Sturup utanför Malmö.
Ledsagaren vid hans sida sa att han skulle ”skaffa mat”.
Abdu väntade.
Men mannen kom aldrig tillbaka.
– Självklart fick jag panik. Jag befann mig i ett nytt land hos ett nytt folk. Jag visste inte vad jag skulle göra härnäst. Det var ett tufft läge, säger Lumala Abdu.
– Jag hade ingen mat eller grejer med mig. Men så såg jag en mörkhyad man som sedan hjälpte mig vidare till en flyktingförläggning, säger Lumala utan att minnas tid och rum.
– Jag kommer inte ihåg hur många dagar och nätter jag var ensam.
"Måste vara stark i allt"
En sak slår han dock fast.
– Du måste vara stark i allt. Hjälpen jag sedan fick var fantastisk, men när du möter svårigheter - ge aldrig upp!
Lumala Abdu, som fyller 20 år i juli, hamnade till slut i Bromölla där det blev spel i IFÖ Bromölla, först i juniorlaget. Men det krävdes envishet.
– Jag såg en kille, som jag känner i dag och han heter Sam Karlsson. Jag frågade: ”spelar ni fotboll”? Men han blev rädd. De körde mopeder så jag följde efter med min cykel. Och de kom fram till en fotbollsplan.
Resten är historia.
Känslan för fotboll, med snabbhet och teknik som främsta vapen, tog Lumala Abdu vidare till Mjällbys ungdomslag (a-laget 2015) och sedan vidare till Kalmar FF.
Elvin Jakus på fritidsgården, Stefan Ekstrand (i Mjällby AIF), och paret Ronny Capion och ”Maggan” som Abdu ser som sin familj, är några personer som betytt allt.
– Det har inte handlat så mycket om pengar utan mer om kärlek. Att de bryr sig. Mjällby är mitt hem och där finns många dörrar öppna för mig.
Lumala har svarat upp med hårt jobb som tack.
– Man njuter av fotbollen, men det är lika mycket att lära känna folk. Jag fick många nya vänner och kom in i samhället snabbt.
Har du återvänt till Uganda någon gång?
– Nej, jag är inte redo än. Jag vet inte ens om min mormor är i livet. Sverige är bra, men självklart kommer den dagen så småningom, men när det får tiden utvisa.
Fokuset just nu är på Varbergs Bois FC.
– Jag behöver spela a-lagsfotboll. Jag har lite vänner i Gais (bland andra förre FFF-spelaren Danny Ervik) och Åtvidaberg och har följt Bois i Superettan. När det blev klart att jag skulle lånas ut till Varberg blev jag väldigt glad. Jag är tacksam över att få möjligheten.
En skada i vänsterfoten (som tejpas kontinuerligt), gör att han kanske inte spelar hela matchen mot Gais i genrepet på lördag.
– 20-30 minuter, vi får se. Men om jag gör bra ifrån mig under säsongen är det bra för mig, Varberg och Kalmar också.
En win-win-situation alltså.
För liraren och killen som tidigare förlorat allt.
