Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Säsongen i Superettan är slut och en ny förbereds. Tränare Joakim Persson har bytt träningsoverall mot sportchefens skrivbord. Telefonen går varm och ”alla” agenter tycker att Varbergs Bois är laget som talangerna ska spela i. Bild: Micael Andersson

    ”Det här är den största bragden”

    Tidernas mest turbulenta säsong för Varbergs Bois är över. Nu har tränaren Joakim Persson tid för eftertanke efter det händelserika året.

    Vi tänkte ta oss en närmare titt in hos Persson och hans resa. Helsingborgsgrabben växte upp i Ramlösa men som nästan tvunget skulle starta karriären i Högaborgs BK, en av Sveriges stora plantskolor genom åren. Att han hamnade där var ingen tillfällighet. Morfar Kaj Welin som var släktens första store spelare var med i Elfsborg kring VM-året 1958 hörde hemma där.

    – På något sätt var han högaborgare och då skulle jag spela där.

    Skåne är älskvärd även om man inte förstår allt.

    Det är här i trakterna de käkar det märkliga mellanmålet bulle-med-bulle, chokladboll inlagd i en vit fralla.

    – Det är magisk mat, säger Jocke om den lokala nationalrätten efter spettekaka.

    Joakim Persson slog igenom i Malmö FF och uppmärksammades av italienska Atalanta. Sen följde en resa över Europa som kan beskrivas som en bra tågluffning.

    Vilken var den bästa tiden?

    – I Tyskland var man en betydande spelare, medan jag i Italien var en marginalspelare. Jag konkurrerade med 35-åringar som spelat i Juventus och Roma. Klart att konkurrensen var sylvass även om jag tyckte att jag efter mina i år i Malmö tyckte att här ska jag spela ju. Men det var inte så enkelt.

    Italien låter fantastiskt. Hann du med att njuta?

    – Man uppskattar inte såna saker i den åldern. Man kör och gasar och sen gasar man lite till och smäller i väggen. I tiden i Tyskland hade jag ändå en viss erfarenhet och var smartare. Det är en rå värld att leva i. Det är 27 kontrakterade spelare och bara tio spelar. Man tränar med varandra för att skada varandra. Det är så det fungerar. Du vet när du ska klämma till. Sedan är man lik förbannat ett lag när man går ut på lördagen.

    Har du alltid varit rå?

    – Jag vill säga att Marcus Lantz var rå, men jag tycker själv att jag tacklade rätt renodlat.

    Men vi har läst och sett bilder från när du var i Norge och att du ”grisetakler Eirik Bakke”. Då blev det liv ?

    – Ja, men det var en speciell match. Jag skulle inte ha satt min fot i det landet egentligen. Han (Eirik Bakke) hade flyttat hem efter många år utomlands och det fanns 200 kameror på plats. Stefan Schwartz har nog delat ut 200 såna tacklingar och det är ingen som sagt något. Men det blev en väldigt stor grej av det och folk ringde och var förbannade.

    Så småningom blev spelaren tränare. Joakim Persson kom till Bois och satt i förhandlingar. Jocke visste att han inte kom till ett ståtligt smörgåsbord.

    – Jag fick reda på att de redan haft ett par kandidater som tränare som absolut inte ville hoppa på detta tåg med halverad spelarbudget. Den var liten och den blev mindre. Men jag sa: Det går. Jag måste ha varit den enda tränaren som fått klausulen att jag måste vara kvar om vi åker ur.

    Åren i Ängelholm och Kristianstad var turbulenta med skulder och stor spelaromsättning.

    Som tränare står man ganska ensam. Händer det att du talar med kollegor om sånt här?

    – Jo, men dels har du den innersta vänskapskretsen. Sen har man kollegor som man bollar idéer med eller spyr av sig om man behöver det. Jag har en sju, åtta tränare och en del har man gått tränarkurser med, säger Jocke och nämner Magnus Pehrsson, Marcus Lantz och Roar Hansen (IFK Värnamo).

    – Jag ser tränaryrket på ett annat sätt nu när jag är 43 jämfört när jag fick chansen när jag var 36. Man förändras med tiden och får andra värderingar efterhand.

    Hur nöjd är du med det här året?

    – Det här är den största bragden. Vi kvalade upp med Ängelholm och klarade oss kvar i Kristianstad. Det var stort men det här är större. Det är nog inte många tränare som hade hoppat på det här, och det är kanske den största bragden. Men sättet vi löser det på. Vi snålspelade oss inte igenom Superettan. Vi spelade nästan för mycket och var naiva i många situationer. Det är fruktansvärt onödigt att vi hamnade i den här situationen med tanke på hur matcher sett ut.

    För de som följt föreningen i årtionden var inget sig likt.

    – Det var hela grejen när jag tog jobbet. Föreningen ville göra en helomvändning. Tittar du i mobilen så har jag kanske 200 missade samtal och SMS. Otroligt många agenter vill placera unga spelare i vår miljö. Men vi kommer inte att ha en jätteekonomi nästa år heller. Där kommer noggrannheten in och att vi har plats för dem, samtidigt som vi ger plats för våra egna produkter. En nyckel är att få fram en Varbergsprodukt som Erion Sadiku. Han spelar inte för att han är en egen produkt utan för att han duktig nog. Varberg är en lugn och trygg klubb att starta sin karriär på.

    Det har varit många brandstormar som blossat upp när man minst anat det. Assisterande Paul Olausson fick träda tillbaka och Jocke Perssons raka försvarslösningar vann mark.

    Totalt sett har det inte varit många lugna stunder.

    Hur orkade ni?

    – Sammansättningen av spelare har växt samman som grupp och de har inte känt sig oroliga. Killarna har känt ”vi är ju fan bättre än motståndarna”.

    – Gabbe (Altemark-Vanneryr) var en utpräglad ledare för oss inledningsvis. När han försvann måste de andra växa fram och det kanske är någon som gynnar oss på lång sikt. Sedan är det aldrig roligt när den viktigaste ledaren lämnar skeppet först.

    – Kujtim-caset var kanske inte något vi räknat med, men vi hade ett fantastiskt samarbete i den sportliga biten och han hade stor grund att vi fick ihop den här kvalitativa gruppen från lägre divisioner.

    Hur har du förändrats som ledare genom åren?

    – Jag hade väl en liten grej i Ängelholm när jag kom på mig själv att jag skulle förändra mig för att passa in, eller jag ville ha en utveckling för att kunna ta ett eget steg. Men jag kom på ganska snabbt att jag ska vara som jag är. Jag har en enkel filosofi att det ska vara lättsamt före och efter träningen. När vi är ute på pitchen är det allvar. Fotboll är inte roligt egentligen. Det är ett hårt jävla jobb. Det roliga är att vinna matcher. Kommer jag hit efter tre förlorade matcher ska inte jag komma hit och vara surast. För kan chefen vara sur, varför ska jag hålla uppe humöret. Det gäller att ha så roligt man kan på jobbet. Det finns tusen gånger värre saker på tv än att spela i Superettan.

    Joakim Persson är både tränare och sportchef, två inte helt enkla roller att kombinera. Han öppnar för att det kan bli en förlängning.

    – Som förening får man inte vara så dum att man lägger allt i händerna på en person. Den dagen man blir utsparkad eller går vidare måste föreningen ha snappat upp mitt kontaktnät. Nu är Gert (Bengtsson) med på det mesta och vet vilka personer som ska kontaktas.

    Texten har tidigare publicerats i Varbergsposten

    Född:

    3 april 1975 i Helsingborg.

    Familj:

    Fru och tre barn.

    Aktiv karriär:

    Högaborgs BK, Malmö FF (1992-96), Atalanta BC, Italien (1996-98, IFK Göteborg (1998-99), Esbjerg, Danmark (1999-2002), FC Hansa Rostock, Tyskland (2002-05), Stabaek, Norge (2005-06), Landskrona Bois (2007-10).

    Matcher och mål:

    351/23.

    Landskamper:

    3 A, 25 U21, 5 U19.

    Tränare:

    Ängelholms FF (2011-15, Kristianstad FF (2016-17), Varbergs Bois (2018-).