17-årige Simon Hemmingssons hjärta slutade att slå

Den 11 januari är för många en dag som alla andra. Men inte för Simon Hemmingssons vänner och familj. Det var dagen då de förlorade sin vän, son och bror.
– Han älskade att leva och tog vara på varje sekund, därför försöker vi fortfarande göra det samma, säger mamma Hanna Hemmingsson.

ANNONS
|

Det som skulle bli en härlig familjetripp till fjällen blev deras värsta mardröm. En mardröm som inte går att vakna upp ifrån.

Efter en lång bilresa stannade familjen till för att göra några inköp i Malung.

– Vi pratade allihop och åt lite godis. Då var allt som vanligt, säger Hanna Hemmingsson.

Men när familjen kom fram till Mora, då var allt inte längre som vanligt.

– Vi trodde att Simon sov och han låg på några grejer som vi behövde. När vi skulle väcka honom fick vi ingen kontakt, han var alldeles blå, säger mamma Hanna.

ANNONS

Familjen påbörjade hjärt- och lungräddning omgående. Men väl på lasarettet togs det ett snabbt beslut om att flyga ner Simon till Hallands Sjukhus i Halmstad.

– Vi fick köra bilen ner. Det var en fruktansvärd bilresa för även om de inte hade sagt det rakt ut så visste vi det, att han inte skulle överleva, säger Hanna.

Allt detta hände 10 januari. Dagen efter, den 11 januari klockan 11.22, dödförklarades Simon.

– Det visade sig att han hade fyllt i donationsregistret själv och vi donerade det vi fick donera.

Umgicks med vänner kvällen före

Vi backar bandet några dagar. På kvällen innan avresan umgås Simon med några av sina vänner.

– Han var helt normal den sista kvällen, han skrattade som vanligt. Han sa till mig att ”vi stannar uppe till 02 så kan jag sova hela vägen upp i bilen”. Halv tre åkte jag därifrån. Sen får man veta dagen efter att hans hjärta stannat, säger vännen Victor Carlsson.

Dagen efter väcktes han av en annan kompis, Dominique Ojeil, som då hade pratat med Simons mamma.

– Hon ville veta vad han hade ätit för något på kvällen. Jag fattade ingenting, allt kändes bara konstigt. Dagen bara gick och man satt och väntade på att få reda på vad som hänt, säger Victor Carlsson.

ANNONS

Säg att det är ett medfött fel, då kan det vara ärftligt och hans tre syskon kan också vara påverkade. Det vill vi ju veta

Just vad som hänt är det fortfarande ingen som vet. Nästan fyra månader efter Simons död svävar familjen fortfarande i ovisshet kring vad som orsakade hans bortgång.

– Det är jättejobbigt. Hjärtat slutar inte bara att slå på en fullt frisk 17-åring, säger Hanna Hemmingsson och fortsätter:

– Säg att det är ett medfött fel, då kan det vara ärftligt och hans tre syskon kan också vara påverkade. Det vill vi ju veta.

Även Simons vänner berättar hur jobbigt det är att inte veta varför deras kompis togs ifrån dem och hur orättvist det känns.

– Man vet ju att det kan hända vem som helst, men det känns väldigt orättvist att det är just Simon som aldrig gjorde någon illa under hela sitt liv, säger Hugo Qvarnström.

– Det var en kille som alla gillade, det fanns ingen som tyckte illa om honom. Han var den siste som var värd det här, säger Hannes Bengtsson.

Hade precis blivit uppflyttad till A-truppen

Simon Hemmingsson var målvakt och var nyligen uppflyttad i Vinbergs A-trupp. Något som han var väldigt stolt över.

– Han såg så mycket fram emot säsongen, fotboll var det som han älskade allra mest. Från att han lärde sig gå har det bara varit bollar i hans huvud, säger Hanna Hemmingsson.

ANNONS

– Det var en kille som alltid ställde upp. När det skulle dömas matcher var han alltid här, han sa aldrig nej när klubben behövde hjälp. Hörde man av sig till honom med kort varsel så kom han alltid. En fantastisk kille som stack ut bland många andra fina i klubben, säger Vinbergs tränare Michael Svensson.

Det var första gången det har varit vindstilla på Vinåvallen

Kärleken till klubben och till fotbollen gjorde att minnesstunden hölls på Vinåvallen.

– Det var jättefint och det kom mycket folk. Det var första gången det har varit vindstilla på Vinåvallen, jag har aldrig upplevt det innan i alla fall. Snön var krispig och fin och solen sken. Det var fantastiskt att få se alla människor, men jobbigt. Man blir rörd över att han hade så många fina vänner, säger Hanna Hemmingsson.

– Det spelades musik och det var många låtar som slog hårt på mig. När vi kom dit spelades ”En kväll i juni” och den sjöng vi alltid efter att vi hade vunnit matcher, säger Hugo Qvarnström.

Som ständigt närvarande på Vinåvallen verkar Simon Hemmingsson också ha satt avtryck på den kommande generationens fotbollsspelare.

– Det kom fram en liten kille till mig när jag gick runt på Vinåvallen och han ville bara berätta att Simon var hans stora idol och att han också skulle ha nummer 17 på ryggen när han fick bestämma, säger Hanna Hemmingsson och fortsätter:

ANNONS

– Det var så härligt att höra att Simon var någons idol. Nummer 17 har Simon haft sedan han var liten. Vinbergs förra målvakt, Emil Balado, hade samma nummer och han var Simons idol när han var liten.

Hur tar ni er genom det här som familj?

– Jag vet inte. Vi pratar mycket om det som har hänt med vänner och med Simons vänner. Vi pratar också mycket om Simon, vad han hade velat. Vi tar en timme i taget, en dag i taget. Sorgen försvinner inte utan vi får lära oss att leva med den.

Hans skratt smittade av sig väldigt mycket och man skrattade mer åt honom än hans skämt

Från familjen och från vännerna träder en bild fram om en varm människa som hade mycket energi och ville alla väl.

– Hans skratt smittade av sig väldigt mycket och man skrattade mer åt honom än hans skämt. Att han tyckte det var roligare än vad alla andra tyckte, säger Serhat Akgun.

– Ja man skrattade aldrig åt skämten utan man skrattade åt honom för att han tyckte att det var kul, instämmer Victor Carlsson.

– Hans lillasyster säger att han var som ett stort hjärta, det blev aldrig fullt och det fanns plats för alla. Jag har aldrig varit arg på honom, det är helt otroligt egentligen. Han hade alltid ett leende på läpparna, säger Hanna Hemmingsson.

ANNONS
ANNONS