Regnet gjorde planen tung och på sina ställen mer av en leråker. Men så ska ju också fotboll kunna spelas.
Regnet gjorde planen tung och på sina ställen mer av en leråker. Men så ska ju också fotboll kunna spelas. Bild: Annika Karlbom

Det närmsta vi kan komma "riktig fotboll” just nu

En gräsplan. En fotboll och 22 spelare. Mer än så kräver i alla fall inte jag för att intresset ska vakna.

ANNONS
|

Vi fotbollsfantaster har aldrig var så svältfödda som nu. Visst, de stora ligorna i Europa har rullat på som vanligt sedan i höstas. Dessutom är jag en av få som har ynnesten att varje vecka få se elitfotboll på plats, något som är lätt att glömma och ta för givet. Det finns många som hade velat byta och det måste man ha respekt för.

Men fotboll är så mycket mer än tabellplaceringar, ”expected goals” och VAR-beslut (som vi tack och lov slipper i Sverige). Fotboll är doften av gräs, en anfallare som inte kan sluta protestera mot varje domslut, en glidtackling som applåderas mer än en frispelning och en kokt med bröd i pausen. Även om den senare uteblir så länge publiken saknas, så kommer man just nu inte närmre en sådan upplevelse än i division ett. Och kanske inte närmre på någon annan arena än Övrevi.

ANNONS

Ni vet, en sån där betongklump där kommunen, i jakt på att motivera sina beslut för den stora mängd politiker som fullständigt skiter i idrott, lagt konstgräs för att nyttjandegraden är så mycket högre

Division ett klassas sedan en tid tillbaka som elitfotboll, det är också den benämningen som gör att serien spelas som planerat och inte väntar på dämpade restriktioner. Och även om den distinktionen i många avseenden känns ytterst forcerad (hur många lever på sin fotboll i division ett egentligen?) så är ettan ett tydligt kliv upp från division två. Inte minst när det gäller spelplatser.

Medan Tvååkers IF spelar på en klassisk svensk idrottsplats spelar nästan alla deras konkurrenter på en ”arena”. Ni vet, en sån där betongklump där kommunen, i jakt på att motivera sina beslut för den stora mängd politiker som fullständigt skiter i idrott, lagt konstgräs för att nyttjandegraden är så mycket högre. Inte sällan har ”arenan” dessutom löparbanor.

Och bortsett från klassen på spelet så skiljer sig inte Övrevi speciellt mycket från en idrottsplats eller ”vall” i division sex. Gräset är inte grönare, läktaren är inte större och kiosken är inte dyrare. Man ”går på fotboll” på samma sätt som jag och många med mig fick lära oss att älska som barn. Jag kan bara hålla tummarna för att nästa generations fotbollsfantaster får samma chans som vi hade att falla för gräsets gröna charm.

Tio minuter efter slutsignal var samtliga spelare, ledare och funktionärer inne i klubbstugan och i värmen. Men inte Krantz. Han gick istället och trampade till torvorna på planen

Vad kan man då säga om lördagens match? Jo, att det var ganska givet på förhand hur detta skulle gå. Om Tvååkers IF kunde beställa väder till sina matcher hade det alltid sett ut som idag. Få lag i Sverige är bättre lämpade för en våt och tung gräsplan där bollen förvisso rullade ganska jämnt men ändå långsamt. Spelarna är sedan gammalt så otroligt bekväma med att spela en rak fotboll som innebär låg risk och mycket kamp. Det är den kvaliteten som gör att laget hakar på i toppen. Och det här kan bära ganska långt.

ANNONS

Tränaren Pierre Krantz verkar också ha anammat den familjära klubben han anlänt till. Tio minuter efter slutsignal var samtliga spelare, ledare och funktionärer inne i klubbstugan och i värmen. Men inte Krantz. Han gick istället och trampade till torvorna på planen. ”Det är ju match igen om en vecka”, som han sa. För mig är det Tvååkers IF i ett nötskal.

Läs mer: Taktiska draget som avgjorde matchen - ”Planen är sämre där”

ANNONS